  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Man kan inte påstå annat än att han är en fin kille. Sällan man träffar en 22-åring med så mycket värdighet, stil och målmedvetenhet. När han växte upp i Sverige på 80-talet var han en liten halvvärsting. Nu leder han andra unga män i strid, har ett stort – för en så ung människa ofattbart – ansvar. Under besöket i Sverige har han träffat sina gamla polare. Han tvekar lite när jag frågar hur han upplever dem... vill inte såra, låta överlägsen. Men sedan kommer det: ”hållningslösa ... såsar omkring i tillvaron ... verkar inte veta vad de vill”. På 90-talet flyttade han till Israel med sin israeliska mamma och svens-ka pappa. Och sedan snart fyra år är han soldat i den israeliska armén. Numera löjtnant, på väg att bli kapten. På sista tiden har han tjänstgjort på Gazaremsan. Politiskt finner han det felaktigt att israeliska bosättare lever i Gazaremsan. Han har inte mycket till övers för de människor vars liv och egendom han satts att bevaka. Riskerar sitt och sina mannars liv för. Bosättarna är arroganta, otacksamma.Han håller med om att det är absurt att detta fåtal israeler kontrollerar Gazaremsans bästa jordar och använder stora delar av områdets vattenresurser. Men utan tvekan är denne unge man stolt över sig själv. Över att han tillhör ett disciplinerat maskineri, i vilket han oklanderligt sköter sina åligganden. När jag frågar hur han upplever att utföra uppdrag som han tycker är felaktiga, svarar han som en skolbok i statskunskap. ”Jag tillhör inte den beslutande makten utan den verkställande.” När jag ändå insisterar ”men hur känner du dig” så erkänner han att han inte kan tänka på detta för mycket, för då skulle det bli svårt att fungera.Och på min fråga om personligt ansvar, understryker han i klassisk stil att hans ansvar är som samhällsmedborgare, han kan inte välja och vraka, han gör sin värnplikt och måste lyda order. Den läsare som förfasar sig över att jag på detta sympatiska vis framställer en ”blodtörstig ockupationssoldat” kan sluta att läsa här. ”You missed the point”, som amrisarna säger och kommer ändå inte att vara öppen för resten av mitt resonemang. Som har mindre med Israel-Palestinakonflikten att göra och mer med motsättningen mellan medborgarskap och mänsklighet. Om den oerhörda sorg och frustration jag känner över att unga män igen och igen upplever sig tvingade att utföra order som strider mot deras övertygelse och inre röst. Över att deras samhälle och deras föräldrar sanktionerar ett sådan uppspaltning av jaget. Detta är, menar jag, en av de stora, ja en av de grundläggande problemen i vårt samhälle, i vår värld. I demokratiska samhällen uppmanas medborgarna att ”informera sig”, ”aktivera sig”, ”organisera sig” och – den heliga plikten – rösta. Men när valet väl är avgjort förväntas man acceptera konsekvenserna, även om de innebär att man tvingas dagtinga med sitt samvete.De flesta människor, i Sverige likaväl som i Israel, verkar inte fundera mycket över detta. Men för mig är det problematiskt. Som samhällsmedborgare i Sverige tvingas jag till exempel att betala skatt. Inte endast till sjukvård och skolor, utan också till en krigsmakt vars budget i mina ögon är groteskt överdimensionerad, till ett lönesystem som jag finner djupt omoraliskt, till institutioner likt kungahuset mot vilket min inre känsla av värdighet och rättvisa uppreser sig. Bör jag skattevägra? Ja, när är det rätt att vägra dagtinga med sitt samvete? I vilken situation? Endast när kulorna viner? Eller inte ens då? Denna fråga är central och borde diskuteras ständigt. I skolor, föreningar, i kyrkorna. Att det existerar en djup motsättning mellan rollerna som medborgare och människa är solklart för mig. Det behöver man inte vara en rejäl 22-årig soldat i ett orättfärdigt krig för att erfara. Men just då blir motsättningen allra mest tydlig, tragisk och upprörande. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
