Ibland vill man spy ur öronen åt allt ljud
Text: Anders Westgårdh
Tyck till om Anders Westgårdhs kolumn
Läs mer av Anders Westgårdh
Långfredagen ska vara en dag av tristess och tystnad. Läs och begrunda detta evangelium.
  Jag brukar använda mobiltelefonen som väckarklocka. Men i går morse ringde den med en helt annan signal än vanligt. Omtöcknad och förbryllad (ingen bra kombination) vacklade jag ut i köket för att stänga av telefonen. Men den var alldeles tyst.
   Första tanken var att en klåfingrig och teknikintresserad son hade varit framme och programmerat fram en ny signal, entonigt pockande och enerverande. Så var dock inte fallet, för telefonen låg som sagt alldeles stilla och oskyldig på köksbänken.
  Jag slängde en blick upp mot klockan, som visade på kvart i fem. Gryningsljuset strömmade in över krukväxterna i fönstret. Det var i den arla morgonstund och jag kunde inte begripa varifrån telefonljudet kom.
  Kanske var det någon annans mobil som låg och skrek. Jag slog en lov genom vardagsrummet. Ljudet blev starkare, och inne i barnkammaren var det riktigt tydligt. Först då förstod jag.
  Det var inte en mobiltelefon.
  Det var fågelsång.
  Jag kunde nästan inte somna om utan låg och tänkte: Så långt har det alltså gått att du inte kan höra skillnad på en fågel och en mobiltelefon. Men okej, du var ju nästan inte vaken. Fast ändå.
Fågeln gjorde mig väldigt glad, så som vårens första morgonpigga små gynnare brukar göra. Det är så oåterkalleligt positivt med fågelsång i gryningen. Nu är våren här och ingen kan ta den tillbaka. I vår tid av permanent osäkerhet är det förtröstansfullt. Men hur fan kunde jag tro att det var mobilen som kvittrade?

  
Det är kanske inte så konstigt. Soundtracket till det moderna stadslivet består ju mestadels av en ständig ström stirriga signaler. Från morgon till kväll och vart man än går är det alltid en mobil som ringer nånstans. Rent statistiskt måste vi ha mångdubblat vårt pratande (fast samtalskvaliteten lär knappast ha ökat).
  
Det värsta är inte att det ringer och låter. Det värsta är hur det låter. Merparten av de mobiltelefonsignaler man hör verkar ju vara tillverkade av människor utan hjärta. Dom skär som svetslågor genom det gemensamma rummet – uppfordrande och elaka. Jag drabbas alltid av ett visst obehag när det tjuter till, för man är nästan aldrig beredd.
  Nej, förresten, det är inte det värsta. Det absolut värsta är de debila snuttar ur olika poplåtar som man kan ladda ner från nätet till sin mobil. Gamla ”godingar” och aktuella smurfhits, det finns massor att välja på, och när det ringer ska man låtsas att man inte hinner svara snabbt för man vill visa sin omgivning hur ball man är. Med ”I’m sorry Ms Jackson” som telefonsignal.
  Det är väl okej, om man till exempel sitter i fängelse. Men att vanliga människor ska ägna sig åt sådant trams övergår mitt förstånd.
  
I grannskapet där jag bor var det en äldre herre som nyligen anmälde Hemglass-bilen till miljöförvaltningen, som ryckte ut med ljudmätaren. Det är civilkurage i min smak. Men eftersom det bara handlade om 73 decibel under fem sekunder var fjortonde dag avskrevs ärendet. I sin långa överklagan gör dock den äldre mannen ett intressant påstående: han hävdar att människor idag utsätts för minst fem gånger så mycket oväsen som på 50-talet.
Jag tror att han har fel. Jag tror att det är ännu värre. Ibland är det så man vill spy ur öronen och mobiltelefonerna är allra värst, tätt följda av kommersiell radio och människor som inte kan hålla tyst på bio.

  
Stackars Hemglass utsågs dessutom i veckan till ”årets ljudnedsmutsare” av en fond som skapats av den publicitetssmarte ljudkonstnären Staffan Mossemark. Han kallar glassbilens glada trudelutt för ”ett övertramp i det allmänna och privata ljudrummet”. Samtidigt delar han ut ett stipendium till ett företag som gjort en cd med trafikbuller. Konst, ni vet.
  Nåväl. I den stora världen av bakgrundsbuller och ständigt närvarande oljud är lilla Sverige ändå rena klostermiljön i jämförelse. Och vi har ju alltid Norrland att vila öronen i. Men i Holland lär det inte finnas en enda liten plats kvar där man kan uppleva tystnad. Vart dom stackarna än vänder sig hörs alltid civilisationens permanenta brummande. Inte undra på att man har legaliserat både haschrökning och dödshjälp.