Snygga människor har det lättare än fula
Snygga människor har det lättare i livet. Fula människor har det svårare.
Och du duger inte som du är.
Det är inte jättesexigt att se en tjockis vagga fram till en korvkiosk och beställa korv med extra räksallad. Eller när en tjockis STOPPAR CHIPS I MUNNEN!
Faktiskt.
Och står jag vid Stureplan i Stockholm en av de här sprittande vårdagarna kan jag nästan gå sönder av smällkåthet när alla snygga tjejer plötsligt poppar upp efter vinterdvalan.
Det är inget jag är stolt över, heller. Jag vill ju vara en fin människa och inte en kukkille.
Men så är det. Så tycker alla, ytligt.
Världen är skönhetsfixerad.
Mellan dessa mänskliga ytterligheter finns de flesta av oss andra, som är snygga, fula, konstiga, coola, sköna, porriga, läskiga, lama, slappa, roliga, halvfeta, bra, dåliga eller smarta. Alla är vi mer eller mindre attraktiva.
Världen är orättvis. Ju attraktivare du är, desto bättre behandlas du och...
Schssss.
Hör du?
”Du duger som du är”, säger någon nu. ”Du duger som du är”. Det är en SYO-konsulent! Eller en Fröken Sverige-vinnare, en tv-stjärna, en flicktidningsredaktör eller en kulturarbetare som förfasar sig över retuscherade reklambilder på popikoner samtidigt som de hetsbantar.
Så fiiint sagt. Tack! Det är precis vad jag behöver höra. Men det är ju inte sant.
Om de snygga-eller-trygga får fortsätta hyckla om utseendets betydelse på ett intellektuellt plan kommer de fula-och-otrygga hållas kvar på botten av självkänsleklasskalan. Det är lätt att älska falukorv när man har hela kylskåpet fullt med peccorino-ost. Det är lätt att ha världspatos om man är Östermalmskärring.
Men det ger lika mycket effekt som när Mick Jagger säger att knark är farligt. Vi behöver höra att vi duger från den vi älskar men inte ens då är det totalt sant. Vi måste hela tiden bli snyggare, bättre, snällare, dugligare.
Framgångs- och skönhetsfascismen brukar skyllas på film-, reklam- eller mediaindustrin. Kanske var de delaktiga – kanske kan även långtgående behov skapas – men jag gissar att människans behov av att förbättra sig kom före reklamen. Ekonomerna slog bara mynt av vår känsla av otillräcklighet och drog upp farten i 180.
Att alla programledare i de kommersiella tv-kanalerna är snygga – och alltfler i SVT – beror ju bara på att det är då vi tittar. Utseendet är deras kompetens och den värderas högt. Vi vill inte se fula människor i tv, (förutom när det handlar om bondkomik).
Det låtsas vi inte om på samma vis som att vi säger att alla andra duger men själva vill vi ha en ny Lacoste-tröja. Och mammor säger till sina döttrar att de duger medan de själva jagar ”sin idealvikt”. Och pappor säger till sina söner att skönhet kommer inifrån medan de vänder sig om efter ett par silikonbröst.
Det fungerar inte.
Det är för sent att påstå att vi duger. Det är en vacker dröm om en vacker värld som vi tyvärr måste ge upp. Det ”vackra” i världen ska i dag tolkas bokstavligt.
Får man höra att man duger trots att man är fattig, ointelligent och ful tillräckligt många gånger – medan man oavbrutet stångar huvudet mot den krassa verkligheten – blir man till sist typ nazistgalning för att bli någon.
Vi VET ju att vi inte duger. Ljug inte. Ge mig sanningen!
Pust.
Nu vet vi det. Nu – äntligen – kan vi kanske bli lyckligare. Jag sitter inte inne med den exakta medicinen, men skönhet kan faktiskt komma inifrån och allt går att fixa. Är man ful kan man bli cool. Är man töntig kan man bli diskjockey. Är man fet kan man banta. Är brösten för stora kan man operera. Är man korkad kan man plugga. Är snoppen liten kan man köpa dyr bil. Är man tråkig kan man bli snäll. Har man sugig klädsmak kan man gå till Myrornas. Är man blyg kan man öva in raggrepliker av typen ”jag är inte den snyggaste härinne men jag är den enda som pratar med dig” eller ”hej, jag är den rätta, nån sa att du letade efter mig”.
Ungefär.
Allt går att förbättra. Det går att duga bäst i hela världen med lite ansträngning och inte alltför hård självkritik.