  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Subcomandante
Subcomandante Marcos, ”El Sub”, ledde tusentals zapatister under 14 dagar från indianernas fattiga områden i söder till Mexico City. Vi såg dem med ansiktsmask och pipa, några med mobiltelefon i hängslena. De krävde ökad självständighet och del av naturtillgångarna. Det finns paralleller till Sudan och överallt i den fattiga världen där utländska bolag exploaterar rikedomar. Från högkvarteret La Realidad och höjderna Milpa Alta, i chiapas-indianernas områden i det kyliga och fuktiga södern, via Oaxaca, Puebla och Pachuca, reste zapatister i vita bussar till den stora centrala paradplatsen Zócalo. De hälsades med entusiasm av 150 000 människor. De kallar sig zapatister för att påminna om den legendariske Emiliano Zapata, indian, ledare för lantbefolkningen, inspirerad av den tidens syndikalism, som kämpade mot diktatur och rå kapitalism vid seklets början. Nu följde de hans historiska väg mot huvudstaden. Zapata, också bildmässig med stor sombrero, mördades 1919. Jag har sett hans porträtt i Nationalpalatset i New Mexico, på en jättelik muralmålning av den legendariske Diego Rivera. Så har den fattiga lantbefolkningen drömt om förändringar, över hela Latinamerika, och de har alltid förlorat. Regimerna med militär och polis har slagit ner på dem så snart de krävt rättigheter, de har kallats kommunister och ständigt har makthavarna haft USA:s stöd. Den klassiska boken om detta är Eduardo Galeanos ”Latinamerikas öppna ådror”, första upplagan 1971. Här skildras med ovedersägliga fakta hur naturresurser exploaterats under flera hundra år och hur vinsterna hela tiden runnit ut genom de öppna ådrorna. Det har kallats ekonomisk utveckling, lokala så kallade eliter har blivit rika men förlorarna, skriver Galeano, har lämnats att dö vid vägkanterna. Regeringen i Mexiko leds av före detta Coca-Cola-direktören Fox, nära allierad med intressen i USA, liksom de spanska conquistadorerna fanatisk katolik, som anser att Gud gett honom makten i Mexiko.Ändå mottog han till mångas överraskning zapatisterna med budskap om förhandling och inbjöd den spektakulärt klädde Marcos till presidentpalatset. Regeringen tillät en megakonsert ”för freden” och 120 000 kom till den väldiga stadion, uppkallad efter de gamla aztekerna. De maktlösa fattiga i huvudstadens oändliga slum ser Marcos och hans ursprungsinvånare som bundsförvanter. Två gånger har jag varit ute vid de gamla aztekernas pyramider, vars meterhöga trappsteg jag i obarmhärtig sol och öknens tystnad äntrat. Högst uppe i den tunna luften på solgudens pyramid satt en gång en student från USA och spelade popmusik. Subcomandante Marcos är filosof och poet och gör svårtolkade uttalanden som möts med jubel. Han tar avstånd från våld men revolutionshjälten Zapatas gamla slagord ”jord och frihet” förstår alla. Jag minns den jättelika Zócalo-platsen, omgiven av mexikansk arkitektur, från en verkningslös vänsterdemonstration. Subcomandante Marcos och hans lantarbetare kommer trots folkligt stöd inte att ha stora chanser mot de mäktiga intressen de utmanar.Marcos har installerat sig i den vackra antropologiska institutionen i huvudstaden. Men hans folk återvänder hem, där de som vanligt bevakas, inte längre av tv utan av militär, enligt bedömare nu mellan 30 000 och 50 000 på 250 positioner. Öppna ådror finns överallt i den fattiga världen. Hopplöst fattiga, ofta ursprungsbefolkningar, ser hur naturtillgångar och rikedomar flyter iväg till dem som har den ekonomiska makten, för det mesta vi i den rika världen. Detta mönster beskrevs under vänsterns år, ibland sakligt, ibland dogmatiskt. Sedan kom nyliberalismens retorik och anti-politik. Och nu lever vi i en värld av godtyckligt flämtande tv-bilder. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
