  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Botten hade gått ur, taket rasat in. Himlens förbannelse. Japan hade gått i stå. Än sen då? Vad rör det mig? Svar: En hel del. I produktion är det bara två länder att på allvar räkna med. USA och Japan. De två svarar för 40 procent av världens BNP. Övriga 187 länder behöver inte göra så mycket för att det ska finnas tv-apparater och mat så att det räcker åt alla. Det är inte bra om det går illa för landet som gav oss en ny standard för tillverkade varor: snygga, felfria kameror, bilar och stereoanläggningar ur en ”lean production”. Japan var världsledaren. Men nu. Tillväxten är noll. Exporten sjunker. Honda importerar sina japanska motorcyklar från Vietnam, där de är billigare att tillverka. Statsskulden växer. Arbetslösheten är fem procent och det är för japaner chockerande högt. Detaljhandeln sänker priserna. Men konsumenterna vill inget köpa. Landets valuta, yen, har redan i år tappat tjugo procent i värde mot US-dollar. 1990 var nio av världens tio största banker japanska. Nu är de konkursmässiga och införde i veckan räntesatsen noll. Aktiekurserna är de lägsta på tjugo år. Vad gör Japans regering? Svar: Inget. Japan har sedan decennier tillbaka i praktiken skapat ett enpartisystem. Alla partiets äldste ska någon period i karriären ha varit premiärminister. Han som nu innehar posten är så korkad att han inte ens kan tolka en opinionsmätningssiffra. Sju procent säger sig ha förtroende för premiärminister Yoshiri Mori. Sju procent, resonerar då Mori, är det egentligen inte ganska bra? Bara 93 procent tycker något annat. Jag stannar som premiärminister. Då, tänker ni, måste det vara laddat på Japans arbetsplatser och universitet. Kupplaner. Revolutionsstämning. Intriger och granater. Glöm det. Tokyo är lugna gatan. Vilken är förklaringen till detta japanernas saktmod? Svaret är: Japanerna vet inte hur det är ställt i deras land. De är nämligen inte där. Jordens alla 120 miljoner japaner förefaller nämligen vara samlade här på Hawaii för att shoppa. Själv är jag här för att sola och dricka tropiska drinkar med ett grönt parasoll och jag ropar ”aloha!” till dem jag leker med i vågorna utanför Waikiki Beach. Jag kan samtidigt inte låta bli att notera, att kobenta japanska kvinnor i alla åldrar befinner sig i skytteltrafik mellan Guccis och Pradas butiker på strandpromenaden Kalakaua. De kopplar sedan av med att i buss låta sig transporteras till Ala Moana Shopping Mall och göra raider hos Louis Vuitton och Tiffanys. Alla japanska kvinnor vill ha fler skor än Imelda Marcos. Deras pappor och män, bröder och söner är på golfbanan. Jag pratar med japanerna, när jag åker hotellhissen. Ja, det är möjligt att deras premiärminister är en sopa, att japanska bankerna blöder och att börsen det senaste året tappat halva sitt värde. ”Men själva har vi aldrig haft det bättre.” Det är därför japanerna så framgångsrikt erövrar Hawaii. Det är deras andra försök. Sitt första gjorde de den 7 december 1941. I en skickligt genomförd överraskningsattack bombade de i Pearl Harbor den amerikanska Stilla havs-flottan i sank. 2 403 amerikanska soldater dödades. Amerika gick in i andra världskriget och det tog sedan mindre än fyra år – via slagen om Midway och Guadalcanal, Bouganville och Okinawa – att driva ut japanerna från de väldiga områden i Stilla havet och Ostasien som de ockuperat. Japanerna fick fruktansvärt spö. Pearl Harbor var därigenom för japanerna inte en seger utan en pyrrhusseger. Det var början till slutet. Man skulle därför kunna tro, att Pearl Harbor är något japaner vill glömma. Inte. När jag en dag tar bussen ut till Pearl Harbor, där fartygen fortfarande ligger på botten, och där ”Missouri” ligger förankrad, slagskeppet på vilket general McArthur tvang japanske kejsaren att skriva under en villkorslös kapitulation, är nästan alla turisterna japaner. Jag försöker tolka deras ansikten när de går runt i krigsmuseet. Är det för dem ett Lützen eller ett Poltava? Svaret: de tar det inte så allvarligt. Framför allt är det Blue Hawaii. Chansen att bära en blommig skjorta och lyssna till trånande Yngve Stoor-musik. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
