  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
J ag hoppas det dröjer innan vi träffar några utomjordingar. Vi är inte redo för några sådana möten ännu, inte ens i de länder på jorden som anser sig vara mest ”civiliserade”, det vill säga Västeuropa och USA. Se bara hur vi behandlar varelserna på vår egen planet (galna kor, söndertransporterade grisar) eller, för den delen, vår egen ras (kvinnor, bögar, mörkhyade och så vidare). Än har ju forskarna inte hittat några andra civilisationer därute. Frågan är om de har hittat oss. En organisation som arbetar med detta är Ufo-Sverige, en ideell förening vars inställning är seriös och vetenskaplig. De ger ut tidningen Ufo-aktuellt, som med sin upplaga på drygt 1 500 exemplar är en av världens största ufo-tidskrifter. I Norrköping driver de också världens största ufo-arkiv med över 1 500 dokumenterade ufo-iakttagelser. På hemsidan www.ufo.se finns massor av ufo-info. Dessutom driver de sin egen Rapportcentral och ger ut nyhetsbladet Rapport-Nytt, där en massa inrapporterade ufon redovisas. D et är fascinerande läsning. Alla fall kategoriseras, analyseras och arkiveras. Exempel: ”Rapport 2000-297, 001220, Krylbo, Dalarnas län, ca 16.00. Handläggare: RPC (rapportcentralen). En kvinna som åkte bil såg en starkt ljus som verkade röra sig västerut. Förklaring: Venus.” Så slutar nästan alltid alla rapporter efter att ha utretts av Ufo-Sveriges fältundersökare, alltså med någon form av lösning. Mellan 95 och 98 procent av alla ufo-iakttagelser har en naturlig förklaring. Det är de övriga enstaka procenten som är riktigt intressanta. Det är dessa som till slut kategoriseras som riktiga ufon, alltså Oidentifierade Flygande Föremål. E n som mött ett sådant är Karin Lagerstrand utanför Säter. Hon har bott i Gruvfogdebostället utanför Bispberg i 25 år nu. Hela sitt liv har hon arbetat som sjuksköterska, men numera är hon pensionär. Klockan halv fyra på morgonen på nyårsafton 1987 började hunden plötsligt bete sig underligt, verkade oroad av något utanför fönstret. Karin gick ut på gården och kände en stark lukt av svavel. Så lyfte hon blicken och än idag minns hon synen ovanför trädtopparna med en rysning. – Det var jättestort, såg ut som en glödlampa, säger Karin idag. Jag blev alldeles stum, som förlamad, kunde inte ropa på maken. Då började det komma blixtar från föremålet, som lansar med spetsar. Jag fick fruktansvärt ont i axeln och lyckades ta mig in. Dagen därpå upptäcker Karin att hennes tröja fått ett underligt brännhål uppe på axeln. Karin rapporterade händelsen, hennes tröja analyserades av Försvarets Forskningsanstalt, FOA. Där kom man fram till att fibrerna i jumpern svetsats samman av ett "starkt elektrostatiskt fenomen". – Det var väldigt otäckt, säger Karin. Jag vill aldrig vara med om det igen. Någon förklaring till fenomenet, den jättelika isblå glödlampan, hålet i tröjan och smärtan i axeln har hon aldrig fått. Själv vet hon inte vad hon ska tro. – Man undrar ju om det bara är jorden som är befolkad i universum. Samtidigt kan det finnas fenomen som vi inte känner till här. Vem vet vad som finns i havet, till exempel? P ersonligen har jag ingen åsikt om vad som orsakar de ”äkta” ufo-fallen. Att Karin och många andra har varit utsatt för något mycket ovanligt kan vi nog konstatera, men jag tror knappast det handlar om besök från andra planeter. Jag utgår från att de civilisationer som utvecklat möjligheterna att resa i universum skulle vara något mer sofistikerade än att bränna hål i kläderna och göra illa sjuksköterskor från Bispberg. Och om de nu finns så hoppas jag, som sagt, att kontakten med dem dröjer. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
