  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Vid 19 års ålder var jag inte mycket till socialist, det medges. Så vitt jag förstår kan det i den familj jag växte upp i inte ha funnits en enda man eller kvinna som röstade på något annat än högerpartiet, som det hette då. Därför ”talade man aldrig om politik”, särskilt inte vid matbordet. Eftersom intressegemenskapen var lika total som självklar fanns det väl heller inte så mycket politik att tala om. En sådan borgerlig bakgrund är inte mycket att skryta om. Den är heller ingenting att skämmas för eller förneka. Man har ju inte särskilt mycket att säga till om när det gäller valet av föräldrar. Olof Palme var tydligen inte heller socialist vid 19 års ålder, då också han hade den dåliga smaken att växa upp i en familj som måste ha varit mycket lik den jag växte upp i. Också i min familj var somliga starkt tyskvänliga under kriget, vilket inte är så konstigt som det låter. Tyska var självklart det första främmande språket och den tyska kulturen lika dominerande över borgerligt själsliv då som den angloamerikanska kulturen är i dag. Min norska morfar och hans bröder hade hela sin universitetsutbildning förlagd till Tyskland, där de också hade flertalet av sina utländska vänner och bekanta.Här avviker dock min bakgrund komiskt och bestämt från Olof Palmes, eftersom jag ju blev produkten av ett norsk-franskt äktenskap. Och den franska sidan av släkten var inte särskilt tyskvänlig, för att uttrycka sig milt. Särskilt inte under kriget, då Tyskland ockuperade Frankrike. Då blev det inte alltid så lätt att avhålla sig från politiska diskussioner, ens vid matbordet. Den norska grenen av släkten bibehöll så vitt jag förstått sin tyskvänlighet också under andra världskriget, vilket förefaller mig ganska självklart. En svårighet som min morfar dock hade med nazismen var att han uppfattade den som väldigt nära besläktad med socialdemokrati och kommunism. Vilket inte var så lätt att svälja för en högerman. Men solidariteten mot Tyskland var så stark att till och med högermän måste lära sig att de kunde bli lite radikala. När vidden av nazismens brott mot mänskligheten stod klar efter kriget blev det förstås omöjligt att medge att man varit tyskvänlig. Så bör det ha varit i en stor del av borgerligheten, i Olof Palmes släkt som i min. Morfars politiska upprättelse ordnades dock långt efter hans död av Aftonbladet, som till min och släktens stora häpnad bevisade att han i själva verket är socialdemokrat. Skälet till att det blev angeläget att bevisa var att jag ofint nog nämnt något i ett av radions sommarprogram om hur morfar betalade vissa kontanta summor i kuvert till Per Albin Hansson, för att få statliga bygguppdrag. Olof Palme hade omedelbart dementerat den uppgiften, vad han nu kunnat veta om händelser som utspelade sig vid den tid då han själv drogs i barnvagn av fransktalande hembiträden. Tage Erlander gjorde en klokare och försiktigare analys, nämligen att det måste ha varit frågan om hemligt partistöd till sossarna, eftersom många borgare i hemlighet sysslade med sådant. Aftonbladet kunde därvid bevisa att Tage Erlander haft rätt genom att gräva fram ett brev från morfar till Per Albin. Brevet uttryckte tacksamhet för ett tal Per Albin hållit i riksdagen. Där stod också att morfar ju blivit ”lite radikal” med åren. Han var alltså socialdemokrat, vilket skulle bevisas, varför han således skänkt Per Albin pengar av ideologiska skäl. Lite radikal” betydde dessvärre inte, som nutida läsare kan tro, socialdemokrat. Och det tal morfar berömde Per Albin för hade attackerat ett förslag att lagstifta om att hålla icke organiserad arbetskraft borta från arbetsmarknaden. Vilket skulle ha blivit ett hårt ekonomiskt slag för morfar. Jag utgår från att en stor del av den svenska borgerligheten tänkte och betedde sig på samma sätt som min egen släkt. Återigen — det är varken något att känna skam eller stolthet för. Det är inte mitt fel att jag fortfarande vid 19 års ålder betraktade högerpartiet som min självklara politiska hemvist. Eftersom borgerligheten var övertygad om att vi levde i ett socialdemokratiskt arvrike — alla dessa legioner av arbetare hade ju rösträtt — så uppfattade man också överlöpare som opportunister som ville göra politisk karriär på det enda möjliga sättet. Ingen tänkande borgare kunde ju frivilligt bli sosse.På detta lilla vis vill jag således avråda framtida undersökande journalister att bevisa att jag egentligen inte var socialist. Det är nämligen inte bara fullt möjligt utan också rimligt att man får en egen politisk övertygelse först efter 19 års ålder. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
