  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Med en blandning av äkta upprördhet, spelad indignation, återhållen skadeglädje och uppiggande sensationslystnad har svensk media kastat sig över den finska skidsporten, dess tävlande och dess ledning. Ibland har media utfallit i öppet rasistiska påhopp på hela den finska nationen, eftersom den mytomspunna finska sisun i skidspåren visade sig vara något som kunde köpas mot recept på närmaste apotek. Dopningskandalen kastar självklart en svart skugga över det finska skidförbundet liksom över de idrottsmän – och -kvinnor – som medvetet lät sig dopas. Affären var osedvanligt klantigt skött. Ändå förstår jag ingenting. Jag trodde att det alltid varit varje idrottsmans ständiga mål att hela tiden försöka förhöja och förbättra sina resultat.Så har det varit ända sedan antikens olympiader då till exempel en idrottsman vid namn Dromeus för första gången införde köttdiet för grekiska idrottsmän i stället för den ostdiet de tidigare tvingades äta under träningarna. Genast förbättrades resultatet. Naturligtvis fanns det redan då de som gick till överdrift, som den trefaldige vinnaren i brottning Astymadas från Miletos som ensam påstods ha ätit upp en hel festmåltid för nio personer. Något som för övrigt vilken japansk sumobrottare som helst i dag kan prestera med råge. Idrottare har provat alla sorters dieter, alla sorters mediciner. De har druckit sprit och tagit narkotiska preparat. De har varit höga och snedtända. De har tuggat på röd flugsvamp och sniffat ammoniak och då ingenting annat har hjälpt har de offrat och bett till alla kända, och säkert även okända, gudar. Mest påtända har dock kanske sportjournalisterna varit, de som ska bevaka idrottshändelserna. Jag har sett kolleger så överstimulerade att de inte kunnat skriva en enda rad, utan fått hjälp av, för tillfället, nykt-rare vänner.Idrottsmän har experimenterat med kläder, frisyrer, oljor och salvor. Idrottskläderna skiftar hela tiden, se bara på dagens simmare, som inte är roliga att titta på. Eller på de rymdvarelser till tävlings-cyklister som flyger fram på sina specialbyggda cyklar. Man prövar ständigt nya redskap. Då jag var liten kom få stavhoppare över fyra meter. De använde bambustavar. I dag använder de katapulter som slungar dem nära sju meter upp i luften. Snart måste de ha fallskärm för nedfärden. Nya skor, nytt material på löparbanorna höjer hela tiden farten lite mer. Under tiden äts tontals med mediciner och injiceras preparat, som ännu inte blivit förbjudna. I rika länder, som Sverige, sover skidlöpare i höghöjdshus för att nå samma mål som andra når med mediciner. Jag tror inte det finns en enda idrottsman som inte försöker förbättra, det vill säga manipulerar sig själv eller sina redskap på något sätt, för att nå ännu bättre resultat. Det är själva tävlandets idé. Det gäller bara att använda sig av de möjligheter som för tillfället är lagliga, men som mycket väl kan vara förbjudna i morgon. Det finns säkert preparat som aldrig kommer att upptäckas. Fusk och bedrägerier har funnits ända sedan den allra första tävlingen. Totalt lika och rättvist för alla kan det aldrig bli. Någon har solen i ögonen, någon fick en kastvind emot sig. Någon fick ett sorgligt personligt besked strax före tävlingen. Vissa idrottsmän får heltidslön från stat och kommun, andra betalas av näringslivet medan många får betala allting själva. Jämlikt kan det aldrig bli, varken mellan tävlande länder eller inom samma land. Fast frågan är om inte de mest manipulerade av alla är idrottspubliken, som betalar allt högre biljettpriser för att se alltmer överbetalda, dopade och uppumpade gladiatorer visa upp vad den senaste läkarkonsten och idrottsingenjörerna lyckats prestera.Man kan förstå om många vänder idrotten ryggen. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
