|
Kanaler och dammar så långt ögat kunde nå. Solen stack fram ett par flikar, men det var kallt för årstiden och blåste friskt från havet. Ebb i floden. Det bruna vattnet hade sjunkit undan så lerbotten låg naken och visade odlarnas rostiga stålställningar, fulla av växande läckerheter. Jag stod på vägen med farsans fällkniv i handen och vrickade bladet i ett ostron. Vi turades om att öppna av det dussin vi hade i påsen. Pousses en claires; de fetaste och finaste av alla ostron som kan uppbringas vid Marennesflodens mynning i Charente-Maritime. Vi hade just åkt ut och köpt en stor låda hos en av odlarna, men ville stoppa några i magen innan vi åkte tillbaka. Vanliga ostron samsas cirka 20 stycken per kvadratmeter i de dammar som blir deras sista boning. Pousses en claires får mer utrymme. De ligger bara tre per kvadratmeter, i ett halvår, för att få riktigt mycket plankton i sig och bli sådär gulaktigt köttiga och goda att de smälter i munnen Ostron är märkliga existenser.Av de befruktade äggen blir det larver som sprider sig i vattnet. De som överlever lägger sig, mindre än en millimeter stora, på kalkrika och hårda stenar eller skal på botten. Sedan ska de växa i några år. Så småningom flyttar odlarna in dem in i bassänger, claires, där de får växa till sig slutligt under ordnade förhållanden, innan de plockas upp, paketeras och säljs över hela världen. Sumpmarkerna vid den franska Atlantkusten är världens största odlingsområde. 3 000 hektar i vattnet. 3 200 hektar bassänger, många av dem gamla saliner. Från början var det portugisiska ostron som odlades här, efter ett berömt haveri när kaptenen på en handelsman tvingades lämpa en last av ostron söderifrån överbord. De slog rot och frodades i den sällsynta ekologiska miljön, med blålera och tidvatten och gynnsam temperatur. Sedan drabbades de av sjukdomar. Numera är det nästan bara crassostrea gigas, japanska jätteostron, som växer här. De är tåligare. De kan om de inte skördas tidigare bli stora som träskor. Och de smakar förträffligt. Fransmännen är tokiga i ostron, speciellt runt jul och nyår. I Sverige äter vi inte mer än 25 ton ostron om året, varav blott 2 ton är svenska. Fransmännen äter tusentals och åter tusentals ton ostron. I hela världen äter folk cirka en miljon ton om året. En jävla massa, kort sagt. I Sverige åt folk mycket ostron, på stenåldern. Det vet man eftersom arkeologerna hittat stora mängder ostronskal runt de gamla boplatserna. Å andra sidan växte det mer ostron i vattnen då, eftersom vi hade medelhavsklimat här uppe på den tiden.De svenska ostronen är numera ganska sällsynta, men det pågår experiment som syftar till att få i gång en mer effektiv odling i Bohuslän. Problemet är att vattnet är för kallt. Det är inte alltid de vädermässiga förutsättningarna stämmer. Ostron är ren hälsoföda, fulla av proteiner, mineraler och vitaminer. Dessutom smakar de ljuvligt. Att de räknas som afrodisiaka hänger förmodligen ihop med den gängse symboliken. Olika former av musslor och skaldjur har alltid jämförts med kvinnliga könsorgan. Det är inte så konstigt, eftersom öppningen av de båda storheterna ofta, ur ett manligt perspektiv, betraktats som en komplicerad och pillrig uppgift. Handen på hjärtat, smaken av friska ostron för onekligen tankarna till oralsex. Och även om ostron kan vara svårsmälta så känns det på något konstigt sätt som om de snoriga kropparna slinker raka vägen ner i ballen. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|