  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Vi var tre familjer som möttes på flygplatsen för att smita undan snökaos och julhets, ner till sol och värme för en stund. Vi var en parodi på IT-revolutionen. Fast det begrep vi inte förrän vi kom fram och började packa upp. I början av sjuttiotalet var begreppet tågluffning alldeles nytt. Jag var inte sen att nappa, och hade på bara någon vecka förflyttat min nittonåriga kropp till den grekiska övärlden. Därifrån gick färden mot Barcelona, och först halvvägs nerför Las Ramblas kom jag att tänka på att man kanske borde ringa hem. Med viss möda hittade jag ett telegrafkontor, klev in i ett bås och blev manuellt kopplad hem till mamma. Efter fjorton dagars ovisshet var hon närmast lam av skräck, men lyckades ändå svara i telefon. Hon grät av lättnad.Nu, 25 år och en teknisk revolution senare, rings vi vid var och varannan dag. ”Hej, jo vi har det jätteskönt, vi sitter just i hyrbilen på väg upp i bergen.” ”Men herregud pojk, det låter ju som om du är i huset intill.” Det är jag inte. 400 mil bort, men nåbar med en knapptryckning. Jag sänder över några bilder till brorsan och svågern när jag ändå sitter och kollar mejlen, och sen ska vi knalla över till grannens terrass där Erik visar ett bildspel från dagens utflykt. Han har precis tankat över bilderna från kameran till datorn. Vi har 270 minuter film och närmare 500 bilder som visar hur kul vi hade på Kanarieöarna. Bered er på det mesta, släkt och vänner! I semesterbagaget hade vi mer datorkraft än vad Nasa förfogade över vid månlandningen. Bit för megabit, pixel för pixel, insåg vi vidden av vår gemensamma fascination för ny teknik och digitala leksaker. När familjefäderna jämfört vad vi släpat med oss såg listan ut så här: 2 bärbara datorer fullt utrustade med allt från vanlig e-post till redigeringsprogram för digital film. 3 digitala videokameror med tillhörande vidvinkellinser och securityväskor som klarar ett fall från hundra meters höjd.Våra fruar var betydligt mer måttfulla; deras bidrag till vårt eget Silicon Valley inskränkte sig till 1 smidig liten bärbar radio, var sin mobiltelefon (därmed är vi uppe i 6 stycken) och en högteknologisk hårtork. Barnen drog duktigt sina strån till stacken: 3 bärbara cd-spelare, 1 mp3-spelare, 1 par högtalare, 3 Game Boy, 1 babyavlyssnare och en handfull vanliga kameror. Märk väl att denna utrustningslista inte tillkommit som resultat av en gemensam planering. Snarare tvärtom. Var och en av oss hade packat det vi tyckte oss behöva. Märk även lika väl att vår lista förmodligen inte är så extrem som den verkar. En stickprovskontroll av en normalsvensk charterfamilj resulterar förmodligen i något liknande. Vi lever i den digitala guldåldern, vilket ganska många vid det här laget har anpassat sig till. Fast okej, datorerna är väl överkurs. Men det var rätt skönt att efter en tuff dag på stranden låta kidsen varva ner med ”Lilla Sjöjungfrun 2” på dvd. Även om dom först klagade på att bildskärmen bara var 12 tum. Och när någon vid lunchen funderade högt kring hur vädret skulle bli de närmaste dagarna kunde jag med meteorologisk precision utlova 20–22 grader och växlande molnighet. Och på torsdag ska det bli strålande sol. Hur fan kan jag veta det? Enkelt. Internet. www.aftonbladet.se/väder. Samma informationskälla kunde även berätta om snökaos i Sverige, Mattias som Robinson samt att Erik Åsbrink blivit pappa. Då stod ressällskapet upp och applåderade (oklart vilken nyhet). IT är fantastiskt. Och det är skoj. Men är det bra? Bidrar den nya tekniken till att göra semestern avkopplande när man är påkopplad, eller hinner vi inte uppleva nånting eftersom vi är fullt upptagna med att dokumentera vad vi upplever? Och finns det egentligen några avstånd längre? Ärligt talat så vet jag inte. Men eftersom resans höjdpunkter fortfarande är dopp i höga vågor, långluncher på småkrogar i bergen och stilla timmar med pocketbok vid stranden så är jag inte särskilt orolig för vad IT gör med våra resvanor. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
