  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
N är jag som tolvåring fick mina första v-jeans var trenden nästan över. Minns någon v-jeansen? Mina nya vårbyxor hade den korrekta v-formade sömmen över knät. Men de var beige, inte jeansblå. Jag var rätt, och ändå fel. Följande höst var v-jeans ute. Nu äger jag sedan två månader en mobiltelefon. Min första. Det sker i en tid då det sedan länge är otrendigt, för att inte säga genant, att tala offentligt i mobiltelefon. För vilka ser jag använda mobiltelefon? Bara tonåringar och stressade kvinnor som rotar på bussen i stora väskor för att stå till tjänst med besked till hemmafronten. K änslan av att alltid ligga i bakvattnet efter de bärande trenderna har följt mig hela mitt liv. En förödmjukande känsla av att tvingas med av krafter utom min kontroll, men ändå aldrig vara i fas med utvecklingen. Just när jag begripit vad tidsandan kräver av mig har trenden redan vänt av i en annan riktning. Och där står jag i mina beige v-jeans. Vet ni vad som är den nya statussymbolen?Alldeles nyligen trodde jag mig veta att tidsbrist var det som utmärkte Viktiga Personer. Alltså sådana där konsult-tekniker-IT-framtidsmänniskor. De hade avancerade almanackor som de petade i med en penna, de tog betalt per minut för att tänka Viktiga tankar, de värderade och jämförde sinsemellan sin viktighet i antal arbetstimmar per vecka. Detta beteende är nu helt ute, berättar en av mina vänner. Nu är det Rätt att säga att man dragit ner till max 40 timmar i veckan, att man ”satsar på familjen”, att man lever i första hand för sin lediga tid. Enligt lagen om tillgång och efterfrågan har TID seglat upp som det viktigaste måttet på framgång och då är en tom almanacka den hetaste statusprylen. Alltså har IT-branschen, vår nya överklass, målmedvetet börjat stressa av – just när alla andra sprungit upp sig på allvar. Visserligen såg Jonas Birgersson trött ut dagen då han fick sparken. Förfärligt trött, faktiskt. Jag har nog aldrig sett någon se så död ut. Framför allt ingen levande person.I medierna nämns utbrändhet och IT i samma andetag. En forskargrupp i Uppsala har nyligen fått ett mångmiljonanslag för att studera hormoner hos stressade unga människor i IT-branschen. Man har kommit ett livsfarligt ämne på spåren, ett ämne som har samband med stresshormonet kortisol. Men jag börjar på mitt senfärdiga vis misstänka att det inte är i IT-branschen utbrändheten framför allt skördar sina offer. Alla vi andra är torsk, vi som hakade på, som skaffade de nya apparaterna som ökade vår tillgänglighet och effektivitet – nu sitter vi fast i vår strypsnara medan de som gick i spetsen för trenden redan vikt av i en annan riktning. För eliten vet att en förändring är nödvändig. Motoffensiven har inletts, hos dem som har råd att välja. På gymmet i Stockholms city har jag sett dem rusta sig. Kvinnorna är starka som oxar. Särskilt välbesökta är klasserna för något som heter body pump. Det är gammaldags hårdkör, skivstång och armhävningar. På golvet, mitt under brinnande kontorstid, ligger kvinnor och kör som i amerikanska krigsfilmer.D et senaste är psykisk gymträning. Detta marknadsförs som exempelvis Power Hour (”din tidsuppfattning ändras, du får en känsla av helhet och substans”) eller ”Zenergy” (”öka din inre energi, uppnå fysisk och psykisk balans”). Sedan duschar de och går till jobbet. För att kanske fundera över hur de ska sälja mig någon ny tidssparande produkt? Medelarbetstiden ökar, och i en ny Sifo-undersökning presenterad av TCO i veckan anger 80–90 procent av alla människor i barnafödande ålder stress som orsak till att de inte skaffar fler barn. Regeringen är stressjukan på spåren och tillsatte i somras en stressgrupp. Jag tror det är bråttom. Hur ska människor få ihop sina liv? Kanske är det vår tids största politiska fråga. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
