  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Världens revyförfattare funderar på sketcher med rösträknare som räknar för hand i det oändliga, jämte lustiga kommentarer. Hasse Alfredson har redan gjort det: vi minns hur fru Söderström avbröt rösträknarna så de fick börja om från början. Det sägs att nu testas världens största demokrati. Vi har nog alltid haft en kluven inställning till Förenta staterna. (Jag säger inte ”Amerika”, ett ord som även syftar på Latinamerika). USA var under emigranttiden de fattigas vän. Efter andra världskriget var det anglosaxisk politik och kultur som gällde, från valkampanjer till jazzmusik. Men vi lärde oss hur rasistiskt detta samhälle är. Nu har Al Gore förlorat röster därför att ett oproportionerligt antal svarta berövats rösträtten. USA, som traditionellt hånat europeisk kolonialism, blev efter kriget nykolonialister. Militärdiktatorer betalades så snart dessa skitstövlar gynnade kapitalismen. Och så Vietnam. Nu läser jag om hur CIA stödde Pinochets militärkupp då en lagligt tillsatt regering i Chile störtades. Men det är ingen överraskning och sådant har aldrig hindrat USA:s demokratiska retorik. Om det är något vi bör reta oss på, i alla länder, så är det hyckleri i det politiska språket. Palestinierna, en av världens svagaste nationer, fördrivna, föraktade, ständigt karakteriserade som terrorister, har tvingats finna sig i ockupation under decennier. På Vita husets gräsmatta arrangeras amerikanska frälsningsmöten, i själva verket inslag i USA:s och Israels inrikespolitik. Få kongressmän har varit utomlands, Reagan blandade ihop Libyen, Libanon och Liberia, Bush Jr har bara varit ett par gånger i Mexiko. De flesta internationella konflikter är nu frågor inom USA:s inrikespolitik. Dock har vi andra ingen rösträtt där. För flera år sedan studerade jag USA:s uppkomst, främst därför att jag skrev en bok om Thomas Paine, en av alla tiders främsta journalister. Han kämpade för koloniernas frigörelse från den engelska imperialismen och argumenterade för en demokratisk författning i sitt nya hemland. Men han var dåligt klädd, fattig, orakad och ibland onykter så han fick inte vara med i de högre kretsarna. Där genomdrev vita, rika slavägare som Thomas Jefferson den ännu gällande författningen. Grundlagsfäderna, hyllade som gudar, garanterade att ”män av börd och rikedom” skulle styra detta land. Halva befolkningen, övervägande underklass, röstar inte. För dem spelar det ingen roll vem som vinner. Jag har genomlevt ett partikonvent. Under fyra dagar i Dallas, då Reagan utsågs för andra gången, genljöd en sal med 15 000 vrålande människor av meningslösa slagord. Det sas icke ett vettigt ord, bara morgonböner och bombastiska fraser av typen ”Vi ska göra Amerika stort igen”, följt av vansinniga bifallsrop. Jämte denna dårskap finns briljanta intellektuella och konstnärer på alla områden. Jag har utrymme för att nämna en favorit, filosofen Charles Sanders Peirce (uttalas ungefär Pös). Han var språkfilosof, klassisk semantiker, och liksom andra filosofer jag skrivit om stod han utanför etablissemangen. Han gav inte ut mycket själv. Oordnade, märkliga manuskript samlades i högar och allt har väl ännu inte publicerats. Våld genomsyrar detta kultursamhälle, intill parodins gräns. En gång, i tv på ett hotellrum någonstans, såg jag amerikansk fribrottning. Först kämpade ”den maskerade grottmannen” med ”stryparen från Abessinien”, därefter mötte den fruktansvärde ”snömannen från Himalaya” den urstarke ”lyftkranen från Kazakstan”. Säg vad ni vill om Hollywood men ingenting går upp mot Helan & Halvan: de är helt enkelt roligast. Jag vet inte hur detta kan analyseras men vår förre filmkritiker Jurgen Schildt skrev att de hade ett fantastiskt ”tillslag”.  Minns ni filmen där de bär upp ett piano till femte våningen?
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
