Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
LÖRDAG 2 DECEMBER 2000
 
 

Text: Kerstin Weigl Tyck till om Kerstin Weigls kolumn
Persson, ge oss barnatron tillbaka
Undrar just om 23 småungar klarar sig med att dela en toalett på dagis. Klarar sig gör de väl. På något vis. Men ändå. Var går gränsen? Vid 33 ungar? Eller 40?
  Jag bara undrar. Vi behöver ju fler barn i Sverige.
  
Jag känner till ett dagis där man som brukligt har ett toalettrum med två stolar. Jag tror att detta arrangemang var tänkt för tolv barn på en avdelning.
  Barnantalet skulle senast jag hörde talas om detta dagis bli 23.
  Det är inte utan att man blir nyfiken.
  När 23 barn ska ut och leka är det brukligt att de först går på toa. Ja, ni har kanske sett en svensk vinteroverall för barn? I allmänhet förseglad med galonbyxor knäppta ovanpå, dessutom.
  Men 23 ungar och en toalett?
  Javisst går det. Allt går.
  En hyfsat rapp kissning har jag själv klockat till 28 sekunder, med strumpbyxuppdragning och det hela.
  Men man måste plussa på minst lika mycket för tjat och inkallning.
  28 sekunder x 2 = 56.
  Eftersom sätena är två till antalet kan man avverka barnen två och två.
  Med lite skärpt disciplin.
  Det blir då elva och en halv sittning.
  28 x 2 x 11,5 = 644 sekunder.

Det är ju bara tio minuter, drygt. Visserligen optimistiskt räknat, men ändå. Tio minuter, eller elva, om man avrundar rätt. I alla fall om barnen simultankissar och inte bråkar i kön. Det kanske inte är så farligt. Det går nog.
  Det måste gå.
  Nu vädjar statsminister Persson om att vi behöver fler barn i vårt land och viftar lite inbjudande med maxtaxa på dagis – och två statsvetare i Göteborg lanserar förslaget om en extra semestermånad för småbarnsföräldrar.
  Men det är inte så man ingjuter lusten hos familjer att växa. Jag tror inte på yviga gester, utspel och lockvinster i form av semesterbonus.
  Ursäkta, men det är de pisstrista och kommunalgrå detaljerna vi snackar om här. Kanske några toaletter. Kanske några nya gungor i min park.
  Kanske att åter starta en öppen förskola i min stadsdel.

Nedrustningen är så total, så skamlös och obönhörlig och jag begriper inte hur den gjorts möjlig, och är lika undrande inför den loja reaktionen. Hur ska vi förklara oss för våra ungar om 20 år? Att vi inte orkade? Var för utbrända? Att det var omodernt med demonstrationer?
  Jag är själv avtrubbad.
  Min första dagisnedskärning gav snabb adrenalinutlösning, jag trodde nämligen att om jag bara tillräckligt energiskt upplyste den ovetande stadsdelsnämnden skulle detta beklagliga misstag snabbt redas ut och förslag dras tillbaka.
  Sedan följde sömnlöshet och den hudlöshet som följer då man förlorat oskulden.
  Nu lever jag i bleknad vrede och viss resignation, nästan en nyfikenhet: Hur långt kan detta experiment gå?

Nu har jag ett andra barn, de öppna förskolorna är nedrustade och jag står ute i nedslitna och skitiga så kallade parklekar och det går väl an det med. Lite kallare, lite tristare.
  Till och med grisarna i Blecktornsparken är borta. Fast en dyster get finns kvar, och några hönor och kaniner.
  Kyrkorna kan inte heller ställa upp mer. Två kvarter bort fanns en populär öppen förskola.
  Men församlingsassistenterna orkade inte. Mammor, pappor och bebisar vällde in. De kunde knappt vända sig därinne. Nu är det kvoterade grupper som gäller. Man kan stå på kö om man vill.
  Vad Göran Persson måste göra, om han vill återge svenskarna barnatron, är att börja tala om utökade resurser till kommunerna.
  Ingen sexig formulering, jag vet.
  Det handlar om långsiktigt arbete, den politiska viljan att sörja för familjen, särskilt de familjer som inte fungerar alldeles av sig själva.
  Viljan att utrota begreppet stressade småbarn. Ja, man kan väl försöka? Ett land där kön till barnpsyk inte är fullt så lång.
  För övrigt hittade jag ett gammalt nummer av Rädda barnens tidning i mina högar i dag.
  Vad ska vuxna med barn till? frågade man i en enkät. ”För att bli lyckliga”, svarade Oscar, sju år.


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER