  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Våldet ökar i Mellanöstern står det i tidningarna och säger de i radio och i tv. Varför står det så och varför säger journalisterna så, då de nästan alltid menar Israel och de av Israel ockuperade områdena? Våldet ökar i Israel. I Mellanöstern är det ganska lugnt. Varför benämner man inte platser och företeelser med deras rätta namn? Ja, vanligtvis därför att man vill dölja eller undvika de verkliga problemen. Huvudproblemet är inte att ett barn kastat en sten och att soldater besvarar detta med skottlossning. Huvudproblemet är den snart flera generationer långa förödmjukelse som det palestinska folket tvingas leva under och som omvärlden vägrar benämna med dess rätta namn. Då är det lättare att tala om stenkastande barn eller att Arafat inte har ordning på sina poliser. Som om allting bara var en fråga om lag och ordning. De ockuperade områdena är en tryckkokare, som när som helst hotar att explodera. Detta är vår tids största utrikespolitiska problem och det är desto större mot den tragikomiska fars som just nu utspelas i USA, där höga jurister ska klargöra vem som ska bli världens mäktigaste man. Trolig vinnare är vår tids största seriemördare, George W Bush (ingen har i fredstid avrättat så många människor som han). Om något händer honom, ska han ersättas av en person som redan haft fyra hjärtinfarkter. Om det blir Gore som vinner, och något händer honom, ska han ersättas av en ortodox jude, ett faktum som redan nu väcker djup oro i de ockuperade områdena.Under mer än trettio år har jag sysslat med Mellanöstern. Jag har varit fast bosatt där i fyra år, jag har besökt samtliga länder i regionen, Israel mer än trettio gånger. Ingenstans har jag mött så mycket hat och öppen rasism som i det Heliga landet. Ingenstans så mycket förnedring och förakt. Jag har suttit med palestinska flyktingar i solheta stinkande skjul och träffat nyinflyttade bosättare från Brooklyn, jag har mött arabiska kungar och israeliska parlamentariker, soldater, imamer, nunnor och rabbiner, souvenirförsäljare och kameluthyrare. Jag har pratat med ryskjudiska symfoniker och arabiska poeter, palestinska bombkastare, judiska religiösa fanatiker och gråtande kvinnor på bägge sidor som sörjer sina döda söner. För varje år har jag blivit alltmer övertygad om att detta problem inte har någon lösning, i alla fall ingen fredlig lösning, så länge man inte talar om och benämner tingen vid deras rätta namn. Jag har under många år följt den långsamma dans macabre som kallas fredsprocessen, där USA med lämpliga doser hot och gåvor i form av vapen och bidrag, visserligen fått israeler och palestinier att erkänna varandras existens, men detta i en process där israelerna hela tiden bara försöker vinna tid och skjuter de verkliga problemen framför sig. Under tiden har det palestinska folkets förödmjukelse bara ökat.Alla som vill se sanningen, upptäcker detta omedelbart. Under min egen drygt trettioåriga erfarenhet av konflikten har jag gång på gång fått uppleva hur nästan alla svenska journalister, politiker och vanliga turister som kommer för att studera problemen från bägge sidor mycket snart chockeras av den israeliska arrogansen och rasismen mot araberna. Få vågar eller orkar skriva detta då de kommer hem, för de som gör det blir omedelbart giftbesprutade av mäktiga och inflytelserika pro-israeliska lobbygrupper. Då är det bekvämare att tiga. För varje ny sammanstötning, för varje nytt offer, måste ny hämnd utkrävas, öga för öga, tand för tand, för bägge sidor följer samma handbok, en av de äldsta skrifter vi har. Fast en sten hämnas nu med en kula, en kula med ett pansarskott, ett pansarskott med flygbombardemang.Så kommer konflikten att trappas upp ända tills palestinierna har fått ett eget land. Någon annan lösning finns inte. I alla fall inte i vår livstid. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
