  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Är du lönsam, lille vän?” frågade vi på 60-talet. Då var det ett uttryck med ironisk udd. Barn som gick i skolan, skulle lära sig sitt ABC och bli goda samhällsmedborgare. Men att öppet beräkna elevens lönsamhet, det vore för magstarkt. Tiderna har förändrats. I dag är lönsamheten den innersta meningen med samhällsmaskineriet. Det är inget skamligt förknippat med detta. Det redovisas helt öppet. Nu är det socialdepartementet som gjort en kalkyl. Den visar att staten satsar 390 000 kronor på varje barn. Största delen består av barn- och studiebidrag. Resten är bland annat skattesubventioner till daghem och skolor. Detta är – för statens del – en helt lysande affär. Man får nämligen tillbaka 16 miljoner kronor på varje barn! Kalkylen bygger på att det barn som föds i dag så småningom kommer ut i arbetslivet. Varje år bidrar hon eller han med i snitt 400 000 kronor till BNP. Socialdepartementets ekonomer borde inbjudas till studiedagar kring barn och lönsamhet på finansdepartementet, hos kommunalfullmäktige, landstingen och så vidare. Där har man nämligen inte fått upp ögonen för denna strålande framtidsaffär. Där ses barnen som ett ickeproduktivt och tärande samhällselement. Dessutom har barn inte rösträtt. Så varför spendera dyra pengar på dem? Det ger inte utslag i nästa års val. Jag bor med två barn i huvudstaden till ett av världens mest välmående länder, där ekonomin går på högvarv. Min dotter har stått i kö i tre år för att få komma med i någon av gymnastikförbundens aktiviteter. Det finns inga lokaler för flickor som vill gymnastisera. Kvarstår någon trendig modedanskurs, där småflickor för dyra pengar ska lära sig härma MTV-stjärnornas svängande höfter. Sonen går på friidrott. Han får åka ut till förorterna för att göra detta. I stan finns inget. I sonens stora innerstadsskola slår man ihop två klasser fem lektionstimmar i veckan för något som kallas ”projekttid”. Då ska hjälplösa och förtvivlade lärare undervisa uppemot femtio unga tonåringar i de viktiga basämnena matte, svenska, naturkunskap, samhällskunskap.”Projekttiden” är en ”besparing”. Skolan har inte pengar. Att få ihop pengar till en helg ute på något vinterstängt kollo för att få en grupp rädda och vilsna 13-åringar att lära känna varandra är det inte heller tal om. Det finns inte pengar. Barnen kommer hem sent på eftermiddagen. När de ätit, gjort läxor och så vidare, sätter de sig framför TV:n. Som den ambitiösa förälder jag är, säger jag: ”Sitt inte och häng framför TV:n, gå till bibblan och låna en bok i stället.” Men, se det är omöjligt. För bibliotekets barnavdelning stänger klockan 18, på fredagarna klockan 17, på lördagarna klockan 15 och på söndagarna – den dag man verkligen skulle ha tid och lust att gå med barnen till biblioteket – är det stängt.På höstlovet sticker jag till barnen åtskilliga hundralappar för att de ska gå på bio, skjuta med laser, käka på McDonalds och så vidare. Museerna har visserligen en del aktiviteter, men oftast för mindre barn. Att det stora, flotta Medborgarhuset i vår stadsdel skulle göra skäl för namnet och ordna skapande och meningsfulla aktiviteter för skolbarnen under loven är förstås en trött Stockholmsmammas våta dröm. Lika ouppnåelig som att sluta ta betalt av våra barn när de åker kollektivt. Alla under 18 år ska förstås åka gratis. Alltid. Hur mycket skulle det kosta att satsa på barnen? Egentligen är det inga stora summor. Peanuts. Med tanke på det man får tillbaka. Och då talar jag inte endast om de skattemiljoner som varje barn som vuxen kommer att dra in till staten. Utan om de väldiga besparingar som kan uppnås om samhällsmedborgarna är mer harmoniska, mer hälsosamma, mer aktiva. I stället för utbrända, passiva, sjukliga. Med andra ord: Satsa på barnen. Det är en god affär! Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
