Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
SÖNDAG 19 NOVEMBER 2000
 
 

Text: Staffan Heimerson
Tyck till om Staffan Heimerssons kolumn
Läs mer av Staffan Heimerson
Att komma hem och se med nya ögon
F ör tjugo år sedan hade New York Times en chefredaktör, Abe Rosenthal, som varit utrikeskorrespondent
i Delhi och Warszawa.
   Av egen erfarenhet kunde han därför till de reportrar han skickade ut i världen ge rådet:
  ”När du kommit till en plats, släng in resväskan på rummet och ge dig genast ut på stan. Nej, inte gå i duschen. Inte lägga dig på sängen och läsa på. Ut på gatan! Titta i skyltfönstren. Vad finns att köpa? Studera människors ansiktsuttryck. Spana in trafiken. Sätt dig på ett kafé och kolla läget. De första intrycken är de viktigaste. De sätter dig på rätt spår.”
  
S agt och gjort. Kom till Stockholm en regnig novembervecka. Slängde in väskan i syrrans lägenhet, hyrde bil och gav mig ut på stan.
Första upptäckten: Stockholm har blivit storstad på riktigt. Bilisterna tar med stoiskt lugn att de blir sittande i köer. Bara något år tidigare hade Stockholms bilister betraktat gatorna som fartsträckor, förbannat trafikborgarrådet och tutat på de fotgängare som vågade sätta foten på gatan.
  
Nu plötsligt – när det går så bra i Göran Perssons Sverige – kör alla bil. Jag träffar en läkare som säger: ”Jag är över 50 och jag har just tagit körkort.” Det har blivit trångt. Det går saktare. Som riktiga storstadsbor ser stockholmarna nu sin bil mindre som ett morrande fortskaffningsmedel och mera som sin mjuka, sköna kokong med luftkonditionering och Dolby-sound från cd-spelaren.
  Sakta, sakta. I ett samhällstillvänt sällskap relaterade jag min upptäckt, att irritationen försvunnit ur trafiken. Jag avbröts: ”Det finns mätningar. Är du medveten om att i London rör sig trafiken inte fortare än 16 kilometer i timmen?”
  ”Än sen då?” svarade jag storstadsfilosofiskt. ”Det är inte ofta man i storstad kör längre än 16 kilometer och det är sällan man inte har en timme till övers.”
Andra upptäckten: Samtalsämnen har förändrats. På en Söderkrog var jag bland människor under 30 år. Där förr frasen ”förverkliga mig själv” skulle hörts i varannan mening löd nu i stället konversationens vanligaste ord: ”karriär”.
  
För några år sedan gled samtal efter en stund in på den eviga frågan: ”Vem tror ni mördade Palme?”
  När det nu sker igen hör jag en ung nymiljonär troskyldigt fråga: ”Vem är den där Palme ni pratar så mycket om ...?”
Tredje upptäckten: Kvinnorna klär sig snyggt. Tills nu har det ansetts chict att se ut som om man ekiperat sig ur en UFF-container. Den nya strama elegansen har inte bara med överflödet av pengar att göra. Den är, får jag veta, ett tecken på att kvinnor i arbetslivet flyttar från den offentliga sektorn till den privata.
  
Kommer också männen att upphöra att se ut som mobila sopstationer? Jag gjorde en koll i Sturegallerian. I butiken som säljer slipsar – enbart slipsar och vackra sådana – sa expediten: ”Det sägs att alla karlar slängt slipsen. I så fall är det konstigt att jag nu säljer fler och dyrare slipsar än nånsin förr.”
Fjärde upptäckten: I ett land som utmärks av att ingen går i kyrkan har jag vid besök i Sverige slagits av att det alltid pågår en debatt om kvinnopräster. Men nu – i det icke-religiösa Sverige, i radio och tidningar, i stället en malande diskussion om huruvida halloween är liktydigt med dyrkan av dödskallar och spöken. Prästerskapet uttalade sig överallt. Jisses!
  

O ch Utkastarverket, som på nyspråk döpt om sig till Migrationsverket, fortsätter tillsammans med Utlänningsnämnden sin beprövade politik: ”Släng ut dem!” Men i Sjöbo samlades kommunfullmäktige och beslöt: ”Vi vill ha flyktingar.”
Femte upptäckten: Jag slår mig ner på ett fik och plöjer genom landets tidningar, tidskrifter och bilagor. Alla kolumnister och kåsörer verkar att hos Rolighetsverket ha fått kvittera ut Månadens Sanktionerade Ämne för Bitande Ironi.
  
Månadens ämne (det enda) är det nya pensionssystemet. Alla skriver att de känner utanförskap när de bläddrar i broschyrerna med förslag, och att de inget begriper om fonder och valmöjligheter.
  Jag frågade mig: Är de inte kloka? Inget begriper?? Det lät som en Norgehistoria. Har de inte gått ur skolan? Inte förmögna att välja?
  Jag känner flera av kåsörerna. Jag vet att de tvärtom besitter enorm intelligens. De är alla personer som förmår att i Ikeakatalogen välja de möbler de vill ha. De kan skilja en Peugot 304 från en Folka Golf. De är inte sådana att de av misstag på skivspelaren lägger ”Sound of Music”, när det är Dylan de vill lyssna på.
  Jag kollade. Alla redaktörerna var över 30. Ha! Politiskt korrekt koketterade de bara för varandra.
Staffan Heimerson


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER