  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
P lomberas? Den unga kvinnan är på väg med handen mot en presentkartong och jag måste hejda henne. Nej. Det är faktiskt jag som ska. Min. Måste äga denna cd. Ursäkta att det inte skriker målgrupp om mina manchesterjeans men nu måste jag få betala och skynda mig hem. För att läsa texterna. Jag e’ fett klar för skiten. För att citera Feven. Fattar ingenting. ”Fett”? Vet bara att det brinner i mig, och att det var för länge sedan jag kände mig berörd, på det viset. Om att bli vuxen har någon, jag tror Fredrik Lindström, sagt att det inträffat när man tar med sig finskor i en plastpåse när man går bort. Kanske är det snarare när man vill fira jul själv. Den tidpunkten sammanfaller faktiskt förfärande ofta med att musiksamlingen slutat växa. Jag har suttit alltför många år och myst med mina husgudar Van Morrison, Bryan Ferry, David Bowie och några till. F even är 25 år gammal, flykting från Eritrea. Uppviglerska och fredsängel, i spenslig gestalt. Sträng turban som ett utropstecken ovanför en prinsessas högdragna ögonbryn. På bilden hukar hon i ett vattenbryn, klädd i regnställ. Ser kallt ut. ”Hela vägen ut” heter albumet. ”För vi skyr inga medel, man, startar nya seder, man, nya kulturer, där alla brudar leder, man.” ”För skabbiga mc:s av alla sorter kommer att drabbas/ jag mördar deras karriär och frias som Barabbas.” Lyssna på Feven är som att lära sig ett nytt språk. Jag förstår inte. Okej, jag anar, men ändå är det ett främmande språk, ett som inte tidigare intresserat mig. De där rapkillarna har jag sett veva med armarna, men aldrig mot mig. H on trängde sig liksom bara på, mina fötter började röra sig konstigt i jeansbutiken, det var en sorts metalliska blipp i de-de-de-de tio budorden och jag började undra: Vad säger människan? ”Baxa landet, kom igen, inte fått nog än?” ”De e’ dags att sätta vissa killar på plats, yo/ Sådana som kickar tunnare lines än nachos/ Lejma som narcos e’ dom på oss.” I en annan tid då musik kallades ”radikal” eller ”politisk” var jag tonåring. Jag lyssnade på Nationalteatern. De sjöng om mig, om oss, förortsungar i Göteborg. Även jag gick till Vågen och dansade mig en låt, visst svängde det, men Nationalteatern var ändå välmenande tanter och farbröder. Musik uppifrån. Några år senare satte jag och kompisarna upp en föreställning, vi författade rader som ”Det går en väg från kapitalet genom innekulturerna och de når de breda lagren genom reklam”, och vi var snälla gymnasieungdomar – inte var det på riktigt. Jag har beundrat andra brinnande kvinnor, som Janis Joplin, men Feven vet bättre. Kanske är Feven snarare en Moa Martinson, som satt på nätterna i ett torp och skrev romaner ingen frågat efter, böcker om det riktiga livet, på ett språk som var hennes. Moa hade även drag av högmod och fåfänga, hon var stor i käften, hon älskade att dra på sig en päls och åka på stora fester. F even tar sig plats, hon är inte en fin flicka. ”Jag fick min kallelse tidigt, ni förstår, jag ströp micar innan jag fick könshår” (GFX). ”Och alla pratar om respekt från underjorden/ Så jag respekterar mig själv för jag var med och grävde den” (Dom tio budorden). ”Det här e’ ingen rap från Strandvägen/ Inga sagor och sägner (Ska vi slå vad) ”Jag knäckish som en varan som svingar sin svans på ett människoben/ Har gått igenom det mesta, så nu e’ jag immun mot smärta/ det enda sättet att stoppa mig nu e att slita ut mitt hjärta” (GFX). Hur många tidningsartiklar har jag skrivit? Tänker jag utmattad efter några timmar. De flesta har blivit lästa, ibland har min text ändrat ett händelseförlopp, i några fall varit livsavgörande för en enskild människa. Men aldrig har mina ord dånat rakt in i en människa utan omvägar runt hjärnan, och är inte egentligen samtliga skrivande och talande människor rätt kraftlösa? Så ynka lite fett klara för skiten. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
