  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
hem cancerpatienter En god vän ska äntligen få sitt onda knä opererat på Södersjukhuset i Stockholm. Det är frågan om en förhållandevis bagatellartad operation men kräver icke desto mindre hel narkos. Eftersom nedsövning av människor alltid innehåller en risk för efterverkningar har min vän anmodats att fixa tillsyn åt sig hemma efter operationen. I 24 timmar efter hemkomsten bör någon finnas till hands. På den gamla goda tiden var det en självklarhet för sjukhusen att sköta om nyopererade patienter tills de mådde så bra att de kunde åka hem utan risk. I dag lämnar sjukhusen över mesta möjliga till anhöriga. Det sparas pengar. Problemet är emellertid – inte minst i en storstad som Stockholm – att människor är ensamstående. Att få tillsyn i hemmet är inte lätt, särskilt som man i sådana här fall kan utesluta hjälp från hemtjänsten. Hur det hela ska ordna sig vet min vän inte än. Men hon har lyckligtvis hyfsat goda nerver. I söndags skrev två kända skribenter i Dagens Nyheter respektive Svenska Dagbladet om hur något den ena kallade för barbari håller på att breda ut sig inom vård och omsorg i Stockholm. Inger Wikström-Lindgren berättar att det faktiskt händer att cancerpatienter som blivit kallade till operation får åka hem från sjukhuset med oförrättat ingrepp. Något annat har kommit emellan. På grund av snålt tilltagna eller fel disponerade resurser tvingas vårdpersonal på stadens sjukhus till åtgärder som är ägnade att öka plågade människors plåga. Att ha cancer är att vara riden av ångest samt i många fall också av svår smärta. När operationen äntligen ska göras mobiliserar man allt adrenalin kroppen är mäktig att producera för att ta sig igenom. Alla förberedelser görs och den livsavgörande dagens morgon gryr. Då skickas man hem. Något har kommit emellan. Det finns inte folk. Eller finns det folk så finns det inte bäddar. Men visst, man blir kallad på nytt. Så fort som möjligt. Här borde väl ändå en gräns vara passerad då larmklockorna ska slå till inom sjukvårdsledningen: Sådant här får inte förekomma! Göran Rosenberg skriver i Dagens Nyheter om åldringsvården på Kungsholmen. Cirka femhundra platser saknas till åldringar som behöver hjälp dag och natt. Samtidigt ska nu Svensk Åldringsvård AB evakuera alla icke dementa gamla som bor i Serafens äldreboende eftersom byggnaderna, uppförda i mitten på åttiotalet, ska göras om till modernt äldreboende. Jag kan försäkra att de befintliga bostäderna inte ser särskilt omoderna ut. De gamla ska nu svischas ut till Alby och Långbro för åtminstone två år framåt. Där har kommunen upphandlat billigt. Något alternativ närmare den invanda miljön har man inte tänkt sig. Ändå vet de flesta av oss vilken källa till oro, ångest och förtvivlan tvånget att lämna det trygga och invanda är för gamla människor. En måttstock på ett samhälles humanitet är dess sätt att behandla sina utsatta grupper, dem som inte är röststarka nog att tvinga de styrande till den politik de begär. Det rör sig om gamla och svårt sjuka, men också om grupper som inte har självklar plats i den sociala vardagsgemenskapen: alkoholister, narkomaner, kriminella. I dag är Sverige ett land med god ekonomisk tillväxt på en från förut hög nivå. I detta samhälle finns mer pengar än det funnits någonsin förut. Miljonärerna förökar sig i antal och miljoner som kaninerna på Gotland. Lyckosamma entreprenörer i IT-branschen har förtjänat så mycket pengar innan de fyllt trettio att de redan har förverkligat ett helt livs drömmar. I detta samhälle fördelas resurserna så att de inte räcker till operation av cancersjuka på utsatt tid, inte till ett anständigt liv för gamla, inte till rehabilitering av alkoholister, knarkare och människor som kommit på kant med tillvaron. Och självklart finns inga pengar till folk med bagatellartade problem som ett nyopererat knä. I det här samhället sköter man sig själv. Ibland önskar jag att man kunde begära utträde ur samhället. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
