  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Som återvändande pilgrimer strömmar nu stora hopar av svenska journalister tillbaks in i landet. De har varit i USA för att ”täcka” presidentvalet. Så mycket egen ”täckning” kan emellertid våra landsmän inte åstadkomma där borta. Jag insinuerar inte att det skulle vara något fel på dessa USA-resenärers ambition eller på det allvar med vilket de alldeles säkert har närmat sig uppgiften. Problemet är bara att de inte kunnat uträtta något meningsfullt arbete värt respengarna eftersom de bara kommer från Sverige. Inga presidentkandidater eller deras närmaste rådgivare har tid med någonting så oviktigt som svenska journalister. Därför får alla dessa svenska ledarskribenter, utrikesreportrar och korrespondenterna från radion och televisionen ägna sig åt ställföreträdande journalistik. De insuper atmosfär och träffar varandra, de intervjuar mannen på gatan som kan tänkas ha lite tid över för svenskar, de ställer intelligenta frågor till universitetslektorer eller sådana professorer som bara är kända i Sverige. Om de är vid tv gör de naturligtvis flera ståuppor om dagen där det viktigaste meddelandet är vad de själva heter. Om denna verksamhet vore gratis fanns inget att gnälla över. Det är inte vårt fel att vi är svenskar och att våra utsända journalister räknas för föga mer än kycklingskit i USA. Problemet är att en mycket stor del av de svenska mediernas budget för utlandsjournalistik läggs på en i sak tämligen meningslös hantering. För i dagens medievärld köps ändå oerhörda mängder amerikanskt material in, särskilt när det gäller tv. Från andra håll i världen kan detta tänkas skapa problem med den journalistiska trovärdigheten – visar SVT amerikanska bilder från Mellanöstern får vi den amerikanska uppfattningen på köpet. På så vis rationaliseras den svenska synen på världspolitiken bort vilket särskilt för de licensbetalda medierna, SR och SVT, innebär att de sviker sitt uppdrag. Men just när det gäller de amerikanska mediernas förmåga att skildra det egna presidentvalet har de en särskild trovärdighet som de inte har när det gäller deras skildring av exempelvis USA:s senaste bombmål i tredje världen. Om det alltså är någonting vi kunde nöja oss med att köpa in så är det just händelser i USA. I stället är det där vi lägger störst resurser på egen utrikesrapportering.Att de svenska mediernas utlandsbevakning minskar från alla länder i världen utom USA samtidigt som tv-kanalerna gör sig alltmer beroende av anglo-amerikansk bildförsäljning skulle man kunna se som en fråga om mental kolonisation. Problemet med den analysen är emellertid att det är vi själva som i hög grad hjälper till. Vi tränar våra tittare, lyssnare och läsare att vänja sig vid den anglo-amerikanska synen på världen. Det är inte bara förargligt i perspektiv av att vi frånhänder oss rätten att tänka själva. Det är en förberedande bearbetning av marknaden, som räknenissarna skulle säga, som kan jämna vägen till en verklig utländsk invasion av våra sinnen.Nyhetsrapporteringen i världen är på väg att begränsas till fem stora företag, tre amerikanska, ett brittisk-amerikanskt och ett tyskt. Racet om världshegemoni på mediemarknaden närmar sig slutfasen. Det är alltså inte lilleputtarna Bonnier och Schibsted som är monopolhotet. Men den eftermiddag vi får veta att de båda slukats av Disney, Time-Warner eller Bertelsmann klämtar klockan för sista varvet. Då lär det bli mycket ekonominyheter i våra medier – för de fem stora mediejättarna tar frågan om politisk högerpropaganda på allra största allvar. Det är en del av deras affärsidé. Desto förargligare att vi nu själva, när vi fortfarande har egna medier, håller på att så till den grad härma de stora att vi jämnar marken för den nya sköna världen. Tänk på det nästa gång ni ser en svensk tv-reporter med för stor slipsknut göra en ståuppa utanför Vita huset i Washington. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
