  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Drömmar och verklighet går sällan ihop. Då jag skrev min historia om första hälften av 1900-talet var det min dröm att få förklara för alla svenskar i efterkrigsgenerationerna hur Sverige var under 20-, 30- och 40-talen. Framför allt ville jag få dagens svenskar att förstå att Sverige var ett helt annat land och hade en helt annan kultur än nu. Dessvärre utbröt först ett öronbedövande oväsen då sensationslystna och okunniga journalister lät sig upphetsas av perfiditeter, formulerade av knappt skrivkunniga jurister. Nu verkar dock debatten fokuseras på just det jag ville belysa, hur Sverige var under denna kontroversiella period och varför allt blev som det blev under kriget. De flesta verkar inte känna till att Sverige var en germansk kultur ända fram till mitten av andra världskriget. Precis som vi svenskar i dag beundrar och anser oss stå nära det som sker i den anglosaxiska och ameri-kanska världen, var det Tyskland som gällde då. I dag går nästan alla Nobelpris till amerikaner, vi ser nästan bara amerikanska filmer, spelar amerikansk musik. Fram till mitten av andra världskriget var tyska första främmande språk i skolorna, Tyskland var mönster och idealland för kulturlivet, industrin, armén och kyrkan. Nobelpristagarna var tyskar. Även socialdemokratin sökte sina förebilder i Tyskland.Innan den nationalsocialistiska brutaliteten blev tydlig för de flesta, beundrades nationalsocialismen inom breda folklager i Sverige, inte bara av högerextrema officerare på Östermalm. Den politiskt korrekta åsikten var att vara antisemit och främlingsfientlig. Även tunga socialdemokratiska chefredaktörer i tidningen Arbetet, som Artur Engberg och Allan Vougt, skrev antisemitiska artiklar. Det fanns mindre än 2 000 politiska flyktingar i hela Sverige då kriget bröt ut. De flesta hade aldrig sett en utlänning. En socialdemokratiskt stödd riksdagsmotion skapade världens första professur i rasbiologi i Uppsala. Socialdemokraterna Alva och Gunnar Myrdal krävde ”utsovring av höggradigt livsodugliga individer” för tvångssterilisering. Den hyllade liberala författarinnan Ellen Key krävde att ”de dåliga människoexemplaren, de lägst stående” inte skulle få ”fortplanta sina laster eller sjukdomar, sin andliga och fysiska svaghet”. Detta var fullt politiskt korrekta åsikter då.Senare kom de allra flesta till insikt, vilket var alldeles utmärkt. Självklart ska man inte fördöma de åsikter och artiklar som skrevs då med dagens värderingar, av oss som har facit i hand. Varje artikel måste förstås mot sin tids värderingar och mot bakgrunden av vilka informationer och kunskaper skribenterna hade då. Samma sak gäller kritiken av samlingsregeringens så kallade undfallenhetspolitiken med de många eftergifterna till Tyskland. De var så många att man kan säga att det var brotten mot neutraliteten som räddade oss från kriget, inte själva neutraliteten.Samlingsregeringens mål var att föra Sverige och framför allt dess befolkning så helskinnat som möjligt genom kriget, och det lyckades man med. Med min bok vill jag inte döma eller fördöma någon, bara få berätta om den verklighet som rådde då. Det var min dröm och jag tror att den förverkligats. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
