Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
SÖNDAG 5 NOVEMBER 2000
 
 

Må Bush vinna – så att USA får en färgad utrikesminister

Text: Staffan Heimerson
Tyck till om Staffan Heimerssons kolumn
Läs mer av Staffan Heimerson
Vore jag amerikan skulle jag på tisdag lägga min röst på George W Bush.
   Presidentvalet är inte svårt. Det är heller inte viktigt. Vi lever till skillnad från tidigare i en ofarlig tid. Motsättningarna mellan länder är få. Ekonomiskt, militärt, teknologiskt och kulturellt är USA historiens starkaste makt, starkare än på sin tid både Romarriket och viktorianismens brittiska imperium, starkare till och med än världskommunismen, när denna i slutet av sjuttiotalet behärskade Kina och Sovjet och allt land från Tjeckoslovakien i väst till Vietnam och Nordkorea i öst, och mycket mark från Polen i norr till Angola och Mocambique i söder. Det väldet hämtade sin styrka ur kärnvapen, brutalitet och tilltalande teser.
Amerikas styrka finns mera hos forskare och handelsmän än hos generaler. Det är en styrka utan geografisk expansionism och som kommer hela världen till godo.
Faktiskt – i den moderna världen är en Bill Gates och en Steven Spielberg mera betydelsefulla än presidenten. Silicon Valley och Hollywood har större inflytande än Vita huset över livet för jordens sex miljarder människor.
   Presidentens roll är reducerad. Valet nu står mellan två hyggliga, kompetenta, välutbildade personer, vilka på den politiska skalan båda är placerade i mitten. Politiken är inte polariserad. (Betänk att Amerika har haft vare sig nazister eller kommunister. Inte ens under revolternas och Vietnamdemonstrationernas sjuttiotal fick Gus Hall och Angela Davis som kommunistpartiets kandidater fler än 58 992 röster.) Amerikanska väljare röstar inte med den hetta som svenskar väljer mellan Lundgren och Persson.
  
Inte viktigt. Däremot är valet jämnt. Fascinerade följer vi därför det som den tävling det är. Det är det jämnaste presidentvalet sedan 1960, då Kennedy slog Nixon – tack vara att i Texas så många döda röstade och att i Chicago så många följde borgmästare Daleys maning: ”Rösta tidigt. Och rösta ofta!”
  Skälet till att jag i år skulle rösta på Bush är enkelt: Han ser trevlig ut och verkar vara en man att lita på. Han besitter till och med självironi. Skälet är inte någon subjektiv motvilja mot Al Gore. Tvärtom, jag tycker ganska bra om honom också, fast han är gjord av plast och ofta drabbas av en släng av mytomani.
  Gore har ju sagt, att det var han som kom på idén med internet. Lögn. Han har också sagt, att han och hustrun Tipper var förebilden för kärleksparet i den sentimentala såpromanen ”Love story”. Lögn. Gore liknar dem som skaffar sig en doktorshatt utan att ha doktorerat eller skräpper om sina OS-planer i simning utan att ens ha tävlat i en bassäng. Det är ganska harmlöst. Historien är fylld av osäkra människor som friserar sin bakgrund och kryddar sin biografi. Och Bush med sin ungdomliga rattfylla är heller inte tadelfri.
  
Men jag har ett skäl till för att ge Bush min röst. Det är för hans planer inom utrikespolitiken. För amerikanska väljare handlar visserligen valet till nästan ingen del om utrikespolitik. Men tar vi utrikespolitik i beaktande är båda kandidaterna kompetenta. Båda står för globalisering. Bush är mindre expansiv; han tycker att Europa bättre bör reda upp europeiska konflikter, som Kosovo, och inte alltid ropa efter amerikanskt ledarskap. I Mellanösternproblematiken kommer båda att stå och stampa. Bush har lättare än Gore att häva sanktionerna mot Kuba. I den potentiellt viktigaste utrikesfrågan i världen, Kinas framväxt till en supermakt, har historiskt republikaner mera än demokrater hanterat Peking med säkerhet och fasthet. Gore skulle bära vidare Clintons formulering om Kina som ”strategisk partner”.
  I utrikespolitik i stort sett oavgjort mellan de två.
Men blir Bush president formar han sin administration, sin ”regering”, så att den ger en bild av Amerika som det verkligen är – att det de senaste fyrtio åren till största delen löst sina rasmotsättningar. Smältdegeln och strävan att bli framgångsrik medelklass fungerar även för de svarta.
   Bush gör nämligen afroamerikanen Colin Powell till sin utrikesminister. Till den viktigaste posten i Vita huset, nationell säkerhetsrådgivare – en gång Brez-ezinskis jobb, och Kissingers – väljer han till Condoleezza Rice, en kvinnlig akademisk sovjetolog. Och afroamerikan.
Staffan Heimerson   Det skulle se så grant ut! Det skulle vara mitt Amerika.


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER