  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Separation behöver
inte vara en lösning
Israelerna och palestinierna påminner om ett sådant par. Man lever tätt inpå varandra, men aldrig i lyckligt samliv, hur mycket terapi (fredsprocesser) man än går igenom. Och ständigt hörs ropen på separation. Palestinierna vill separera, ha sin egen stat, men den palestinska ekonomin är totalt beroende av Israel. Den nuvarande avstängningen av palestinierna från sina arbeten i Israel beräknas ha kostat den palestinska ekonomin minst 13 miljoner shekel om dagen (uppemot 50 000 palestinier jobbar officiellt i Israel, minst lika många beräknas arbeta utan tillstånd). 60 procent av den palestinska exporten går till Israel och 86 procent av importen kommer därifrån. Men det är inte endast i ekonomiskt avseende som palestinierna är beroende av israelerna. Den palestinska nationella rörelsen har vuxit fram i symbios med den judiska nationella rörelsen, sionismen gjorde palestinierna medvetna om sin nationella egenart. Den israeliska ockupationen 1967 ledde till en explosionsartad utveckling av palestinsk gästarbetskraft in till Israel, där palestinier med skilda geografiska och kulturella medvetanden (Västbankspalestinier med starka band till Jordanien och de mer muslimskt inriktade palestinierna i Gazaremsan som levde under strikt egyptiskt militärstyre) sammanstrålade och genomgick en proletarisering och nationalisering. Endast vid intifadans utbrott 1987 blev israelerna medvetna om att de genom sin ockupationspolitik i själva verket sammanfört och sammansvetsat palestinierna. Det är knappast från de stora, odemokratiska och konservativa arabstaterna som palestinierna hämtat inspiration för sitt samhällsbygge, utan paradoxalt nog just från sina förtryckare, från vilka man anammat ideér om demokrati, starka fackföreningar, social rättvisa och en fri och obunden press. I Israel ropar man också på separation. Det är faktiskt främst den israeliska fredsrörelsen – dominerad av judar med rötter i Europa – som stått för parollen ”Ni där – vi här”. De vill leva ett modernt liv, uppkopplade till den västliga cybervärlden och intelligenta som de är inser de att den visionen störs – ekonomiskt och moraliskt – av ständigt krigstillstånd och ockupation. Deras vision av fred är separation, att fortsätta vara en västlig enklav i Mellanöstern, men befriade från det ”obekväma bagage” som rollen som ockupationsmakt innebär. Den del av befolkningen som har sina rötter i arabvärlden (Marocko, Jemen, Irak med flera) har religiösa värderingar och en konservativ livsstil som ligger mer i linje med de palestinska grannarnas. De vill inte separera, de vill inte ge upp heliga platser och territorier, utan finnas kvar där som en nagel i ögat på sina palestinska grannar. Den förstnämnda gruppen vill inte inse att en separation kommer att innebära fortsatt alienationen och utanförskap i Mellanöstern, den andra vill inte förstå att integration och samlevnad endast är möjlig om parterna är jämställda, inte den ena underställd den andra. Utan en egen stat för palestinierna är separation endast ett sätt för israelerna att ekonomiskt bestraffa de redan lidande palestinierna. Det enda sättet israelerna kan separera – med heder – från palestinierna är att dra sig tillbaka från Västbanken och Gazaremsan. Men även när palestinierna till slut får sin stat, är separationen i långa loppet ingen lösning. De två folken som lever tätt tillsammans på en oerhört liten yta är dömda till en evig symbios. Hur lyckligt eller olyckligt samlivet sedan blir, bestämmer folken själva. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
