Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
SÖNDAG 29 OKTOBER 2000
 
 

Text: Herman Lindqvist
Tyck till om Herman Lindqvists kolumn
Läs mer av Herman Lindqvist
En lucka till en länge sluten kloak
Att skriva om svensk historia under 30- och 40-talen är som att öppna luckan till en alldeles för länge sluten kloak.
Ljusskygga råttor flyr åt alla håll och en vidrig stank stiger upp. Den som då angrips i det stinkande tumultet är personen som öppnar luckan, inte råttorna som flyr.
  Vi svenskar har inte gjort upp med det förflutna.
  Huvudanledningen är kanske att Sverige under större delen av andra världskriget styrdes av en samlingsregering. Alla politiska partier, utom kommunisterna, var med om den politik som följdes. Vem skulle då göra upp med vem?
I dag verkar de flesta ha glömt att Sverige ända fram till mitten av andra världskriget var en del av den tyska kulturen. Tyska var första främmande språk i skolorna. Tyskland var mönster och idealland för vetenskap, teknik, affärsliv, armé, kyrka och kultur. Till och med arbetarrörelsen tog sina ideal från Tyskland.
   Marx och Engels skrev på tyska, August Palms socialdemokratiska skrifter var tyska. De flesta av de första Nobelprisen gick till tyskar, på samma sätt som de nu går till amerikanare. De flesta av våra dagstidningar var antingen öppet protyska eller avstod från att kritisera det som hände i Tyskland.
Antisemitiska och rasistiska inlägg fanns i alla partiers tidningar, inte minst i socialdemokratiska tidningen Arbetet, där chefredaktör Engberg ofta hade antisemitiska artiklar.
Svensk rasforskning var världsledande, till och med steget före den tyska.
Pengarna kom efter en gemensam riksdagsmotion från en socialdemokrat och en bondeförbundare.
Den bildade över- och medelklassen beundrade Luthers, Goethes, Schillers, Kants och Beethovens Tyskland och de såg den tyska armén som bålverket mot Stalins skräck-kommunism. I dessa samhällslager applåderades utvecklingen i Tyskland.

De flesta rycktes med på samma sätt som den unge Ingmar Bergman gjorde. Han har berättat hur han som ung gymnasist jublade på Hitlermöten.
   Antalet modiga och klarsynta skribenter och politiker, som på ett tidigt stadium opponerade sig eller som då Tyskland drog segrande fram vågade fortsätta att kritisera nazismen, var en klar minoritet i våra media.
De var inte fler än att de kunde ha fyllt en halv godsfinka till Belsen, om allt gått galet och tyskarna marscherat in hos oss.
  Då den tyska krigslyckan vände gick hela Sverige över stag och lade sig nära de allierade, ungefär som då en seglare följer vinden.
  De tyska tågen stoppades, kurirplanen tankades inte, de tyska fartygen lotsades inte längre över de svenska minfälten och liksom av en händelse började en del skolor i Stockholm att ”på försök” ha engelska och inte tyska som första främmande språk.
De flesta av dem som skrivit beundrande artiklar om nationalsocialismen, kom nu till insikt. De bytte hastigt sida. Vilket var alldeles utmärkt. Det måste vara en mänsklig rättighet att inse att man har haft fel.
   Den stora fega majoriteten låtsades dock som om de aldrig haft någon annan åsikt än den nu accepterade.
  Några enstaka erkände att de haft fel, som Bergman och Arvid Fredborg. Resten hoppades väl att tiden skulle läka alla sår.
  Det är de som flyr som panikslagna råttor då luckan öppnas till kloaken.


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER