Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
SÖNDAG 22 OKTOBER 2000
 
 

Text: Staffan Heimerson
Tyck till om Staffan Heimerssons kolumn
Läs mer av Staffan Heimerson
Du har större chans i Nordkorea, Clinton
J ag känner för Bill Clinton. Han vill bli ihågkommen i historien. (För mera, menar jag, än att som historiens löjligaste president ha ertappats med det banala manbarhetsprovet att sätta på semesterpraktikanten.)
  Han vill skapa fred mellan israeler och palestinier.
  Dum idé. Försök något annat.
   Mitt förslag: Korea. Flyg till Pyongyang. En bild där den amerikanske presidenten skakar hand med Kim Jong Il skulle fästa sig på näthinnan. Det skulle klä Clinton att förknippas med ett fredsinitiativ, vilket – till skillnad från Osloprocessen som bara är speglar och rök – har substans.

T änk om världens mest befästa gräns, trettioåttonde breddgraden mellan Sydkorea och Nordkorea, desarmeras. Formellt råder där sedan 50 år ett krigstillstånd. Tänk om det blir utbyte mellan det dynamiska Syd och det i stalinism förstenade Nord. Redan reviderar Syd sin bild av Nord. Syds underrättelseväsen hade beskrivit Kim Jong Il som ”psykiskt störd och inkompetent”. Syds president Kim Dae-Jung, vilken om några veckor tar emot Nobels fredspris, gav när han gjort sin historiska resa från Söul till Pyongyang, en annan beskrivning: ”Han är respektingivande och duglig.”
  Detta innebär inte att den gamle stalinisten i landet med den hjärntvättade befolkningen är en lätthanterlig part. Ingen tror att Syd och Nord – på det sätt som Tysklands Öst och Väst – i ett huj simsalabim kan återförenas. Skillnaderna i Tyskland var överkomliga; väst var ”bara” tre gånger duktigare, öst hade genom att smygtitta på tv en uppfattning om demokrati. Mellan Koreas två hälfter är skillnaden kanske 20 till 1. Sydkorea är statistiskt världens bäst utbildade land och ett av de mest moderna. Från Nordkorea kommer däremot ofta larm om svältepidemier. Största delen av statsbudgeten läggs på bomber och granater.
  Men viljan finns. Då kan det lyckas.

S å annorlunda läget är för israeler och palestinier. För deras del är Clinton ensam om att önska fred. Israel vill det inte. De har en hjärtlös inställning till palestinier. Palestinierna vill det inte. Utan intifada får de inte det självständiga land de behöver.
  Situationen är låst. Den kan bara låsa sig ännu mer. Krig är ingen lösning, ty det är bara ena sidan, Israel, som är rustat. Palestina kan vädja om sina arabiska bröders hjälp, men det är till ingen gagn. De är alla, var för sig eller tillsammans, en munsbit för Israels krigsmakt.
  Det är lätt att bli sentimental och säga att så här behöver det inte vara. Jag läser just Con Coughlins ”A Golden Basin Full of Scorpions” och det är i hans skildring slående hur de judiska invandrarna i 1900-talets början inte skulle överlevt utan hjälp från den palestinska befolkningen på plats. Och i USA lever sex miljoner judar och 3,5 miljoner araber utan aggressioner mot varandra.

M en i Mellanöstern har det gått troll i det. Bråk och jävelskap blir en livsstil. Som mellan hutuer och tutsier vid Tanganyikasjön. Som mellan protestanter och katoliker i Nordirland.
  Israel är näst Silicon Valley i Kalifornien och Kista norr om Stockholm den mest framgångsrika och snabbast växande regionen för IT-utveckling. Israel kunde vara ett modernt land. Palestina skulle kunna vara ett halvmodernt och coming. Förhållandet mellan dem skulle kunna vara som mellan Tyskland och Tjeckien – fruktbart för båda.
  Men det finns den religiösa faktorn. Jag minns hur jag en gång i Ayodhya i Indien såg hinduer – vanvettiga, besatta, klädda i saffransgula höftskynken, nakna på överkroppen och in-gnodda i vit aska – ge sig på att bygga ett tempel där de dagen innan rivit en moské. Naturligtvis bäddade de för krig. I en kiosk fanns vykort redan till salu med påtryckt text: ”Ayodhya badade i blod.”

J a, jag vet att det anses att man ska ha respekt för religion. Men det är inte lätt, när man ser hysterin kring mytiska figurers gamla gravar eller hör bosättares snack om ”heligt land”.
  Det blir inte krig. Men räkna med fortsatt bråk. Det går inte att leva med. Irland blomstrar trots Nordirland. Spanien är välmående trots ETA. En dag tröttnar de. Men det sker inte de närmaste månaderna. Staffan Heimerson


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER