  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Det mest triviala
blir stort och unikt
Nej förresten! Jag var säker på att jag skulle leva länge men fattade aldrig att det, i så fall, också skulle innebära att jag blev gammal, det vill säga åldrad med allt vad det innebär av livsbegränsningar för oss människor. Min släkt både på mors och fars sida har i regel varit långlivad. Undantag har förstås funnits. Min far exempelvis blev bara sextio år och hans tvillingbror bara fyrtio. Men pappas hälsa slets hårt i kriget och hans bror föddes med en missbildad kroppspulsåder – i dag hade det gått att operera – så jag ansåg mig ha goda ärftliga odds i varje fall.
Någon konkret anledning att revidera mina föreställningar har jag ännu inte råkat ut för. Hälsan har hittills hyfsat stått mig bi och ser jag mig omkring så har mina släktingar fortsatt att leva länge, på det stora hela taget. Vad jag däremot till min oerhörda förvåning har tvingats konstatera är att fler år på nacken obevekligen innebär att man åldras – fysiskt och psykiskt.Femtiofem, snart femtiosex år har satt sina spår och åldrandet blir tydligt på ett helt annat sätt i intervallet femtio till femtiofem än i intervallet fyrtiofem till femtio. När jag säger detta till mina mostrar, åttio och åttiofem år gamla hånskrattar de förstås. – Du vet inte ett smack om vad det vill säga att bli gammal säger de. Du anar inte hur ung du är. Nej, visst det är något ditåt jag försöker säga. Man har ingen aning om vad årens gång innebär förrän de gått. Och ändå har man ju sett vad som händer, följt de äldre på deras väg genom tidens förvandlingar. Man vet så väl att det som skedde med dem sker också med en själv, ifall man får leva, men ändå begriper man det inte.
Förbluffad hör jag mig upprepa repliker som fastnat i mitt undermedvetna under barn- och ungdomsår då far- och morföräldrar och sedermera föräldrar fällde dem:
Hela denna föreställning har jag varit med om förut fast i en annan roll. Det är som med Jarl Kulle i ”Lång dags färd mot natt”. Vid urpremiären på Dramaten 1956 spelade han yngste sonen Edmund. Vid följande uppsättning 1986 spelade han pappa Tyrone. När Dramaten gav ”Lång dags färd mot natt” senast var Jarl Kulle död. Detta är mycket trivialt. Vad jag förvånat betraktar är Livet ur dess trivialaste aspekt. Och än en gång får jag anledning att reflektera över hur allt det som är trivialiteter i livet ur ett översiktligt perspektiv är stort och unikt ur ens eget, högst personliga.– Varför kunde mamma inte tala om för oss att det är så här jävligt att bli gammal suckar den ena mostern till den andra. Så hade vi varit förberedda. Jag är övertygad om att mormor berättade hur jobbigt det var. Men med ålderdomen är det som med vuxenblivandet, barnafödandet och döden – man kan inte föreställa sig det förrän man är där. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
