  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
L aila Freivaldsaffären har kommit och gått. Som vanligt blev det en personcentrerad historia, där en individ fick schavottera och alla tog ställning till frågan: gjorde hon fel eller rätt? Skadeglädje, rotande i privatekonomi, kampen mellan media och villebråd. Så avgick ministern som de brukar göra i detta läge, ”affären” över och allt kunde återgå till det normala. Jo, justitieministern gjorde fel. I det läget kunde inte det privata skiljas från det offentliga. Men den egentliga frågan kom bort. Nämligen: stöder du eller stöder du inte det som just nu pågår i Sveriges huvudstad? Går du med på att delta som laboratorieråtta i ”Det Stora Experimentet”? Vet du om att villkoren för den borgerliga majoritetens experiment i Stockholm är annorlunda än i vanliga försökssituationer? Där kan man – om experimentet misslyckas, göra om det på helt annat sätt, med andra parametrar. Men här i Stockholm gör man ett experiment som är oåterkalleligt. Det går inte att göra något annat sedan. Då är det för sent. Experimentet heter: utförsäljning av det allmänna”. Till det privata. Man vill sälja tomträtter, mark, hus, bibliotek, sjukhus eller parker som tillhör staden – det vill säga oss alla – till privatpersoner och privata intressen. Tomrätterna (som i dag ger staden en inkomst på 700 miljoner kronor) vill man sälja ut till underpris till fastighetsägarna. Likadant är det med allmännyttans bostäder. Det pågår en förmögenhetsöverföring som saknar like i Stockholms historia. Och när den är gjord kan man inte sedan säga att ”hoppsan, det här ser inte bra ut, det resulterade i våldsam segregation och förslumning och privata vaktbolag här och kriminalitet där. Vi vill ha tillbaka allmännyttans bostäder och den öppna staden och de fria boklånen och de gröna parkerna.” N ej, så kan man inte säga. Man kan inte tvinga en privatperson att sälja sin egendom. Därför är den utförsäljning av det allmänna som nu sker i Stockholm oåterkallelig. En dramatisk förändring av den socioekonomiska väven i denna nordliga stad som trots sin geografiska kyla varit så mycket varmare än städer längre söder ut. Inte så kallt uppdelad på rika och fattiga. Inte så hjärtlös. Här har vi kunnat stoltsera med handikappramper och attraktiva stadsdelsbibliotek och demokratiska parklekar och bra bostäder för så kallat vanligt folk. Det sistnämnda har mer än något annat skilt Stockholm från andra europeiska huvudstäder, där den som inte har pengar inte heller får bo. I dag kostar en etta i mitt kvarter på Södermalm uppemot en och en halv miljon kronor. Det sägs att priset styrs av efterfrågan. Det finns tydligen en otroligt massa unga människor (för det är unga som köper ettor) som har en rik farsa beredd att hosta upp en mille eller som har sådant förtroende för sin framtida ekonomi att de vågar ta lån på en sådan summa. Fortfarande är drygt hälften (59 procent) av alla bostäder i Stockholms innerstad hyresrätter. Men snart är det slut på det. ”Hyresrätter riskerar försvinna” lyder rubrikerna. 211 försäljningar av hyresrättshus har gjorts redan i år. Varje hus har i snitt, låt oss säga, 10 lägenheter, det vill säga att hittills i år har över 2 000 hyresrätter försvunnit. J ag vet hur det kommer att bli. More of the same. Som i USA. Alltså, redan kan man åka från den ena ändhållplatsen till den andra på en tunnelbanelinje och veta – utan att kika på stationsnamnen – var man befinner sig. Endast genom att titta vilka som sitter i vagnen. Läsa av klädsel, hudfärg, skor. Jag minns hur fascinerande jag tyckte det var när jag åkte spårvagn i San Francisco i min ungdom. Att passagerarna skiftade så dramatiskt, ett tag var alla svarta, sedan var de kineser, sedan plötsligt vita damer. Jag vet inte om jag skulle tycka det är så fascinerande i dag. Här i Stockholm. Nej, den typen av mångfald kan jag vara utan. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
