  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
En landskamp i det tysta eller “mellan raderna” utkämpar sig för närvarande mellan Sverige och Finland. Närmare bestämt handlar det om kultursidor och journalistiska traditioner i respektive land. Enligt uppgifter från väl underrättat håll kokar det för närvarande på den stora draken Helsingin Sanomats kulturredaktion och även annorstädes i denna flock av ömhudade råskinn som i Finland också går under namnet lämlar (president Mauno Koivistos bevingade benämning på journalistkåren). Det spys galla över Sverige och svenskarna. Anledningen är den att Arne Ruth, Dagens Nyheters avgångne och högt respekterade chefredaktör, har lyckats förolämpa två finska institutioner. Den ena är Helsingin Sanomat, Nordens största dagstidning, och den andra är chefredaktör Hannu Olkinuora, framgångsrik sanerare av ett antal finska tidningsföretag som handplockades till Svenska Dagbladet för att där upprepa sina bravader. Intervjuad av Madeleine Grive i tidskriften “00-tal” yttrade sig Ruth en smula respektlöst om chefredaktör Olkinuora och lät därtill undslippa sig att dennes illa varslande kontrovers med Svenska Dagbladets kulturchef Peter Luthersson berodde på en kulturkrock. I Finland saknas den tradition av självständiga kultursidor med uppgift att härbärgera kritisk intellektuell debatt som har varit typisk för svensk publicistisk, sade Ruth och hänvisade till Helsingin Sanomats kultursidor som toppstyrs av tidningsledningen och saknar egen publicistik identitet. Därför begrep inte Olkinuora i vilket klaver han trampade när han försökte degradera Luthersson till avdelningsredaktör – en i mängden. – Det är inte bara språkproblem som gör att Olkinuora inte kan skriva utan det är något fel i hans intellektuella förmåga, sade Ruth. Han förstår inte vad han som chefredaktör för Svenska Dagbladet bär på för tradition. Den startade som en kulturbärande tidning. Detta har i Finland uppfattats som en ren svinaktighet mot Olkinuora, därtill med en touche av hån mot hans icke svenska bakgrund. Dessutom känner sig förstås journalisterna på Helsingin Sanomats kulturredaktion trampade på tårna. De anser sig inte det minsta toppstyrda även om de inte har samma pretentiösa uppfattning om sin egen betydelse som deras svenska kolleger tenderar att ha.I Finland ser man på kultursidorna på ett annat sätt än i Sverige, det har kulturredaktörerna inte stuckit under stol med. Men icke desto mindre kan de förbannade svenskarna sluta upp med att hoppa finnarna på näsan. Litet beklämd blir jag över hur lätt svenskhatet flammar upp i Finland till och med i de mest oväntade kretsar. Sedan bestämmer jag mig för att inte ta det på allvar utan grubbla över kulturkrocken i stället.Jag har kunnat erfara den i min egen hud ibland. Spänningen mellan det inslag av pragmatism som nästan alltid präglar min reaktion när svensk kulturdebatt slår över i outhärdlig högstämdhet och den djupa respekt jag känner för den svenska dagspressens sätt att värna sin kritiska kulturjournalistik. Åtminstone hittills. Jag kan också känna igen mina finska kollegers skepsis inför vissa svenska kulturjournalisters anspråk på att tillhöra något slags moralisk elit när jag vet hur gemena de/vi kan bli i trängda lägen. Samtidigt uppskattar jag kulturjournalistiken i svensk dagspress just för dess strävan till kritisk integritet. Tanken slår mig att just den finska reaktionen bekräftar att Arne Ruth i grunden har rätt: Kanske valde han ord litet oförsiktigt. Men hemma som han är i en svensk intellektuell tradition kunde han inte förutse att ömma finska tår och ovana vid självkritisk debatt skulle leda till att de som fick en släng av hans slev inte har märkt att den skarpaste udden i hans kritik riktades mot Sverige och familjen Bonnier – hans faders hus. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
