  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Polisen tog Kimberley. De haffade henne på gatan och låste in henne. Hon är sju år. Bilderna av henne, den höga flickpannan med bakåtstruket hår och den klara och allvarliga blicken, drabbar mig. De träffar mig i magen. Med magen reagerar jag med ett kvidande n-e-e-ej. Men min hjärna säger mig att: jo. Det var nödvändigt. Polisbrutalitet är skamlig, och oförlåtlig när den drabbar barn, men jag kan inte se något annat rimligt slut på historien Kimberley än det som i dag sker: i dag landar hon med sin pappa i Sydafrika där dragkampen om henne kan slutföras i domstol. Haagkonventionen måste följas, annars finns ingen rättssäkerhet för barn i liknande situation. En liten folkrörelse har bildats ur fallet Kimberley, en grupp bestående av välvilliga grannar och vänner, barnkära skådespelare och andra. De har arbetat för att skona Kimberley från att återföras till mörkaste Afrika, visserligen en vit man. Jag kan inte låta bli att undra vad samma människor hade sagt om fallet varit det motsatta. Det är inte pappa Stark som olovandes tagit med sig Kimberley till Sydafrika. Om det varit så hade han häktats i sin frånvaro i Sverige misstänkt för grov egenmäktighet med barn.Bakgrunden till fallet Kimberley är en vårdnadstvist som pågår i Sydafrika. 1996 lämnade mamman landet med alla tre barnen, utan makens vetskap. Hon reste till Sverige och hörde inte av sig på ett år. Sedan återvände hon till Sydafrika och lämnade Kimberley och en av sönerna hos pappa. I våras tog hon med sig barnen till Sverige igen. Då bröt hon mot Haagkonventionen som säger att barn ska bo kvar i sin ”hemvist” tills vårdnadstvisten är avgjord. Vad svenska domstolen kunde ha gjort är att hindra tvångsflyttningen. Men de lät sig inte övertygas om att Kimberley verkligen skulle fara illa, i Sydafrika. Särskilt med tanke på att hon tycks ha mått bra under närmare tre år med sin far.Kimberley vill själv stanna i Sverige, säger de snälla grannarna och skolbarnen och barnkära kändisarna som engagerat sig. Hon vill vara med sin mamma och sina bröder. Det kan naturligtvis vara sant. Men förtvivlade mammor är inga sanningsvittnen. Vad Kimberley själv vill är viktigt att försöka utröna. Det är problematiskt, eftersom barn gärna anpassar sig efter vad de tror att vuxna vill höra. Men det går att göra sig en uppfattning om även mycket små barns vilja, genom upprepade samtal med erfaren expertis. För det mesta visar det sig då att barn önskar ha båda sina föräldrar. En sådan utredning borde alltid göras. Men så sker inte, inte heller i Sverige. Kimberleys vänner kanske hoppades på det, att om vårdnadstvisten hade avgjorts i Sverige hade resultatet blivit rätt. Men där har de fel. Varje år görs 2 000 vårdnadsutredningar. De visar inte sällan prov på jäv, osaklighet, bedrövliga BUP-intyg, rent skvaller och total brist på källkritik. Jag har läst intyg om barnets förhållande till ena föräldern som baserats enbart på vad den andra sagt. Och vad ska man säga om svensk polis? Polisen hade gott om tid att planera en hämtning. Det bästa de kom på var att vänta på gatan när Kimberley och hennes mamma kom ut efter ett läkarbesök. Det är skamligt, men inte förvånande. Jag har träffat flera svenska barn som tvångshämtats, skrikande och sparkande. Bland andra en elvaåring som låg och sov ensam hemma när fyra poliser klev in. Jag förstår att de barnkära skådespelarna och snälla grannarna är upprörda å Kimberleys vägnar. Jag blir själv drabbad. Så okej, låt oss tala om barns rättigheter. Låt oss tala om att samtidigt som svensk lagstiftning stärker barns rättigheter blir samhället alltmer barnfientligt. Barnvänlighet är bra skolor och välutbildad personal. Med mera. Låt oss tala om detta trista, vardagliga, ansiktslösa förtryck, men låt en domstol besluta var Kimberley ska bo, och varför. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
