  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
En proggare på besök
Välkommen till Reno, Nevada. Trots att området är en steril bergsöken talar en del skyltar på flygplatsen om natursköna omgivningar och golf. Men det mest anmärkningsvärda är spelautomaterna. För att komma till väskbandet fick man tränga sig fram mellan enarmade banditer och pokermaskiner där det satt pensionärer med tomma ögon och stora plastmuggar fulla av femcentsmynt. En man dök upp från ingenstans och skrek: ”Tjänare!”. Och så gick han på mig som om vi känt varandra i hundra år. Det tog en liten stund innan jag förstod att han faktiskt talade svenska. Och det tog minst en minut innan jag såg att det var Proggaren. Han hade cowboyhatt på huvudet, arméväska om halsen och en videokamera som en revolver i handen. Blicken bakom mormorsglasögonen var inte stadig, som den brukar vara. Det var något vilt i den. Något oberäkneligt. Proggaren hade förändrats. Och det hade gått snabbt. Jag borde ha räknat ut att projektet var förenat med stora risker. Man skickar inte en proggare till Vilda Västern ostraffat.Vi hämtade bilen på parkeringen. Proggaren klämde in sig bakom ratten, förklarade att vi skulle direkt till Carson City och drog iväg så det tjöt om däcken. – Jag älskar det här, skrek han. Carson City är kanon. Det är så här det borde vara. När vi kom över ett krön slängde Proggaren över kameran och skrek: ”Filma för fan, det är Carson City där nere!” Jag tryckte på knappen och fotograferade eländet genom bilrutan. Det såg så trist ut att jag undrar om det fastnade på bandet. Järnvägen var nedlagd, men vi bodde på Stationshotellet. För att komma till receptionen fick man kliva över pensionärer som satt och spelade vid hundratals automater. Dygnet runt. Med tom blick. Av en slump hade Proggaren hamnat på en bar som hette ”Önskebrunnen”. Där fanns bara Vilda Västern-mytomaner, cowboykufar och ranchfyllon. Det var första kvällen och han blev frälst. Han hade varit där varje kväll sedan dess och jag tror inte det var bra för honom. Proggare är ofta känsliga människor. På dagarna hade han åkt runt till olika spökstäder och fyndat på loppmarknader där de sålde pappväskor och polyesterkläder. Han hade till och med, förmodligen i någon slags missriktat progressiva syften, besökt ett indianreservat där det satt gamlingar utan tänder och gjorde hemslöjd. Han hade åkt förbi Bröderna Cartwright-farmen också, sa han, när vi tagit några järn på kvällen. Utan att åka in och titta! Köttbönderna Dan Blocker (Hoss), Michael Landon (Little Joe), Pernell Roberts (Adam) och Lorne Greene (Pappa Ben). Familjen som satte Carson City på världskartan. Proggaren hade inte hajat ett dyft. Han hade missat alltihop och suttit på ”Önskebrunnen” och borstat med de sämsta människorna i Carson City istället. Vi åkte hem 36 timmar senare. Det fick vara nog. Jag kunde inte stå passiv och se på när han gick ner sig i Vilda Västern-träsket. Proggaren har lugnat ned sig nu. Han börjar få stadga i blicken och ägnar sig åt sina normala intressen. Han spelar seriös journalist på jobbet, och talar gärna yvigt om de stora samhällsproblemen, men letar banlontröjor och EP-skivor med Träd gräs och stenar i lumpbodarna på fritiden. Det var ett tag sedan, och Proggaren har förmodligen glömt bönderna på ”Önskebrunnen” i Carson City vid det här laget. Jag kom att tänka på det där när jag läste senaste numret av Lantbrukets affärstidning. Tidningen refererade en rapport från den europeiska bondeorganisationen CPE som visade att det i dag i USA finns fler fångar än bönder: ”Antalet fångar passerade nyligen tvåmiljonersstrecket. Det betyder att en fjärdedel av världens fängelsekunder är amerikaner. Inlåsningen av dem kostar 40 miljarder dollar om året. Antalet lantbruk är nere i 1 911 859.” 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
