  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
I Israel är tonen i det offentliga samtalet ofta hög, självsäker och oförsonlig. Man vet sig – så tveklöst! – ha Gud, Historien och Rätten på sin sida. Det är därför anmärkningsvärt att någon som talade lågmält, vardagligt och utan pretentioner på varken genialitet eller rättfärdighet lyckades formulera en ”nationell” känsla, skrev lyrik som ständigt citerades i artiklar och tal, av politiker och journalister och som tonsattes av rocksångare. I helgen gick han bort, den israeliske poeten Jehuda Amichai, ledande kandidat till Nobelpriset och översatt till ett otal språk. Amichais kista draperades med den israeliska flaggan och låg på lit de parade på den öppna platsen framför Jerusalems stadshus, medan premiärministrar, politiker, generaler, poeter, professorer och en massa ”vanligt” folk passerade förbi. Vad den lågmälde, ödmjuke poeten – helt i avsaknad av excentriska och storvulna åthävor – hade tyckt om den saken, vet jag inte. Den världsberömde poeten som ”befriade den israeliska litteraturen” från högstämdhet och från nationell och religiöst patos, hade kanske lett sitt stilla, sorgesamma leende och citerat sig själv: ”Är allt detta sorg? Jag tror det. / ”Att bygga upp landet skall bli er tröst.” Hur / länge går det att bygga upp landet / för att vinna den ohyggliga / kapplöpningen mellan de tre: tröst, uppbyggnad, död? Ja, allt detta är sorg. Men / låt alltid lite kärlek brinna kvar / som en liten lampa hos ett sovande barn / fast han inte vet vad ljus är för något /och varifrån det kommer, det ger honom ändå / lite trygghet och tyst kärlek.” Fast vid närmare eftertanke tror jag att Amichai skulle avstått från att citera sig själv.Det låg liksom inte för honom. I början av åttiotalet tog jag en kurs vid det Hebreiska universitetet i Jerusalem i modern hebreisk lyrik som Amichai gav. Entusiastiskt analyserade han sina kollegers verk, men avstod – under en hel termin – från att citera sig själv. Men själv har jag – som så väldigt många andra som skrivit om Israel och framför allt om Jerusalem – den stad som Amichai gjorde till sin – alltid funnit ett par rader av Amichai som passade in, som höjde ämnet från dess dagspolitiska träsk. I min senaste artikel om Jerusalem här på Aftonbladets kultursida avslutade jag med Amichais ord, att om inte en kompromiss kommer till stånd, kommer graffitin i Jerusalem att även i fortsättningen ”skrivas på tre språk: på hebreiska, arabiska och dödens.”Amichai, som föddes i Tyskland 1924, kom som flykting till dåvarande Palestina 1936 och tog sig namnet ”Amichai” – Mitt folk lever. ”Alla släktled före mig har under tidernas lopp / gett sin skärv för att jag skulle uppstå här i Jerusalem / i ett slag, som en synagoga eller barmhärtighetsinrättning. / Det förpliktar. Jag bär mina donatorers namn. / Det förpliktar / Jag nalkas åldern när min far dog. /.../ jag har passerat fyrti. Det finns / ämbeten jag inte blir antagen till / av det skälet. Om jag hade varit i Auschwitz / skulle jag inte skickats till arbete, / jag skulle kremerats direkt. / Det förpliktar.” Han deltog som soldat i flera krig och hans erfarenheter av detta har färgat hans poesi. Men Amichai skrev inga hjälteepos eller partsinlagor: ” Jag har inget att säga om kriget, / jag har inget att tillägga, jag skäms. / ....För krigets skull säger jag åter / i namn av något sista enkelt älskansvärt. / Solen gör sitt varv kring jorden, ja, / jorden är platt som en borttappad skinande planka, ja / det finns en Gud i himmelen, ja.” Premiärminister Ehud Barak sade vid ceremonin att ”Amichais poesi har förberett nationens hjärtan för denna generations stora försonings- och förlikningshandling – erkännandet mellan oss och våra grannar.” Utan tvekan kommer Barak – när fredsavtalet om Jerusalem till sist skrivs under – att under ceremonin citera några passande strofer från Jehuda Amichais lyrik. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
