  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
D et kan inte hjälpas, jag måste tycka synd om Laila Freivalds. Hon är ingen ohederlig människa. Det är därför hon är så förbannad. Hur understod de sig att misstänkliggöra mig? tänker hon nu. De förbannade journalisterna och deras smutsiga hantverk. De borde skämmas! De gav sig på min familj! Jag har den lilla svagheten att jag lätt får sympatier för en kvinna på glid. Det är skitjobbigt att se en människa spåra ur och förlora sig så i opåkallad självömkan.Snälla Laila Freivalds, var detta nödvändigt? Vad har egentligen hänt? J ournalister har under en månads tid frågat om lägenhetsaffären. Tre teve-team har stått vid dörren. Sådant förekommer. Personligen drar jag gränsen några meter tidigare. Att vänta vid porten går lika bra. Men Laila Freivalds säger att familjen kränkts. Okej. Detta är hennes upplevelse. Att köpa lägenheten var familjens beslut. Kritik mot beslutet är en attack på familjen. Hon tar det personligt. Så som kvinnor ofta gör. Jag är nämligen inte säker på att män gör det lika lätt. Skulle en man ha avgått?Män tycks lättare kunna skilja sin jobbvärld från sitt familjeliv. Kvinnor låter jobbkrisen sippra in i sin privata sfär. Det är varken bra eller dåligt. En sådan sårbarhet är djupt mänsklig. Men gör det svårt, kanske omöjligt, att vara minister. M aj-Inger Klingvall red ut sin lägenhetsaffär men jag minns mycket väl hur Mona Sahlin, medvetet eller omedvetet, gjorde sin kris till en privatsak. Vid presskonferensen där hon annonserade sin ”time out” gjorde hon ett stort nummer av kvitton på privata inköp av blöjor och Toblerone. Ett nummer som satte sig så stenhårt i människors medvetande att snart ingen minns vad det egentligen handlade om. Affären gällde inte en Toblerone. Den handlade om upprepade kontantuttag och ”lån” för privata inköp, med ett kreditkort avsett för representation, och om upprepade krav på återbetalning som hon nonchalerat. Men Mona Sahlin fortsatte vid denna presskonferens att uppehålla sig vid det privata när hon sa att hon må ha varit slarvig, ”men jag är banne mig inte slarvig med mina barn”. Naturligtvis hade ingen anklagat henne för att missköta barnen. Hon var ledsen, skitförbannad och kränkt. Liksom Laila Freivalds är. Men människor som är akut ledsna, skitförbannade och kränkta ska inte fatta några avgörande beslut. P å bilder i alla tidningar från Laila Freivalds trappuppgång skymtar ett mansansikte i dörröppningen. Den rynkade pannan tillhör maken, antar jag. Han är inte presenterad i bildtext. Ett samtal har tagit vid sedan hon stängt dörren. Man kan undra vad som sagts. Det var mannen som skrev under brevet till grannarna med sitt namn och ”lgh 33”, det brev som publicerades i Aftonbladet i förrgår. Kanske är det han som konstruerat parets något besynnerliga hållning i försäljningsfrågan: ”eftersom det ändå tycks bli försäljning och eftersom vi i så fall vill köpa kan vi lika gärna rösta ja direkt”. Jag utgår från att han är nöjd nu.Rubrikerna är givna dagen efter Laila Freivalds avgång. ”Lägenhetsaffären blev hennes fall.” Snart är detaljerna bortglömda. Minnesbilden vag. Hon tvingades väl avgå, eller hur? Det var något med lägenheten, hade hon köpt den svart? N og hade Laila Freivalds ett val. Hon hade kunnat sitta kvar. Hon hade kunnat fortsätta förklara att hon bara anpassat sig till en situation som uppstått utan hennes förskyllan, fortsatt påpeka att inget brott begåtts, och lugnt hacka i sig gliringarna i valrörelsen. Det kan förstås vara så att Laila Freivalds innerst inne tycker att hon gjorde fel. Att hon skulle ha röstat nej av ideologiska skäl, skitsamma vad grannarna och media tyckte om att hon sedan köpte i alla fall.Det kan vara så att hon i sitt hjärta finner sig själv skyldig till dubbelmoral. Då skulle hon ha sagt det, arma människa. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
