Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
TISDAG 19 SEPTEMBER 2000
 
 

Psykoanalys gav mig makt över livet
I början på 1990-talet gick jag i psykoanalys hos en kvinnlig psyko-analytiker, jämnårig med mig själv.
  Behandlingen pågick i många år, som den ska göra. Den kostade mycket pengar.

Text: Yrsa Stenius
Tyck till om Yrsa Stenius kolumn
Läs mer av Yrsa Stenius
   Fortfarande anser jag den mindre förmögenhet jag investerade i dessa analystimmar vara väl använda pengar. Så mycket ovärderlig makt över mitt eget liv gav mig resan vi företog tillsammans, analytikern och jag, resan till mörkrets men också till ljusets hjärta i min tillvaro.
  Psykoanalys är ingen universalmedicin mot psykiskt illabefinnande. Tvärtom är psyko-analysen i dag starkt ifrågasatt som behandlingsmetod eftersom dess resultat inte går att kontrollera och bekräfta vetenskapligt.
  Emellertid har jag personligen blivit övertygad om att psykoanalys har samma kvalitéer som annan analys i vår värld ifall den utförs med öppet sinne, fantasi och rörligt intellekt: den hjälper en att vinna insikt om viktiga ting.
  
Vad vi under min resa i de inre landskapen i stor utsträckning hade att utforska var en brist som jag länge hade haft en viss kläm på men aldrig sett riktigt tydligt:
  En uppenbar oförmåga att separera från sådant i livet som oåterkalleligen var till ända.
  Människor och djur man älskar dör, kärlekar tar slut, man lämnar och lämnas, faser i livet som man tror ska räcka i evighet är plötsligt förbi, arbetsgemenskaper upplöses, vänner drar bort.
Om det är viktigt att slå fast att vi människor behöver relationer till varandra och till vardagens värv som präglas av stabilitet och kontinuitet så är det minst lika viktigt att veta att vi också måste kunna lägga saker och ting bakom oss, lösgöra oss från det som inte längre är.
Till separation av olika slag hör med nödvändighet sorg. Sorgen är i själva verket just den fas då avskedets realitet slår rot i oss. Är förlusten som ska uthärdas chockartad börjar vi ofta med vrede för att inte säga raseri. Sakta, sakta trängs de aggressiva reaktionerna undan av lugnare och mer vemodsfyllda känslostämningar.
  Länge kan själva sorgen vara substitut för den man förlorat. Man sveper in sig i sin sorg som i en trygg filt.
  Går allting bra kryper man emellertid så småningom ur sin filt och lämnar den efter sig i en hög någonstans.
  Detta var jag alltså inte alls bra på. Jag framhärdade i att sitta där hopkurad i filten och klaga över förlustens outhärdlighet. År efter år. Som ett litet barn drömde jag på något sätt om att de som övergett mig skulle se mig där i min gränslösa nöd och ta mig till nåder igen fast mitt förnuft sade mig att livet inte ser ut på det sättet.
Psykoanalytikern följde mig länge i min smärta och min förtvivlan. Dag ut och dag in drog vi oss igenom gråten som bara vällde fram när de förlorade paradisen gjorde sig påminda i mitt hjärta.
Många förklaringar fann vi till att det som andra kan skiljas från med viss tapper beslutsamhet för mig blir ett smärtans hav i vilket jag framhärdar att skvalpa i oändlighet. Många sammanhang anade och kände vi mer än diskuterade.
  Länge, länge lät psykoanalytikern mig vara där i min masochistiska plåga och hon ansträngde sig att vara med mig.
  
Men så en dag, på femte året eller så, när jag ånyo stämde upp min sorgsna klagosång hände något oväntat:
Psykoanalytikern blev förbannad! Nä, nu orkar jag inte höra den där skiten längre, sade hon.
   Glumps, sade jag. Därefter hade vi en dispyt där analytikern inskärpte att det kommer en punkt i en sådan här läkningsprocess då man får hjälpa till litet själv också. Med sitt förnuft får man bestämma sig för ett förhållningssätt som hjälper en den sista lilla biten att bli fri från ett trauma.
  Ett halvår senare avslutades analysen och jag kände mig just befriad.
  Den historien har jag de senaste åren tänkt på varje gång m/s Estonia-katastrofen valsar runt i medierna med alla sina förbittrade anhöriga som försäkrar att de aldrig kan sörja klart om inte kropparna bärgas.

Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER