  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Ännu en gång har republikkören haft övning. Som vanligt är det liberala tidningar som hörs mest, denna gång med tungt stöd från LO och glada falsettjut från frilansande solo-opportunister som Birger Schlaug. Den svenska monarkin, som överlevt i tusen år, torde överleva även denna attack. Borgerliga vänsterkrafter har ropat på republik ända sedan den franska revolutionens dagar 1789. LO har, precis som det socialdemokratiska partiet, haft krav på republik ända sedan dessa rörelser grundades. Sedan dess har stödet för monarkin blivit allt starkare, i synnerhet bland LO:s och s-partiets medlemmar. Detta massiva folkliga stöd för monarkin är dock, enligt vissa liberala tidningar, ingenting att ta hänsyn till. De stora drakarna i Marieberg menar att folket inte förstår sitt eget bästa i denna fråga, att folk vill ha monarki är för dem inget argument för monarki. Så där har liberaler alltid hållit på. Därför har de också blivit allt färre och torde snart k-märkas, för att inte försvinna helt. Det är svensk socialdemokrati som är den största garanten för monarkin. Det var Hjalmar Branting och LO-ordföranden Herman Lindqvist, som räddade monarkin den enda gången tronen verkligen var i fara, nämligen under några kaotiska dagar strax efter första världskriget, i december 1918. Då var republiken så nära att dåvarande kungen, Gustaf V, redan hade packat sina väskor för en snabb flykt ut ur landet.Bakgrunden var att arbetarrörelsens och liberalernas försök att driva fram åtta timmars arbetsdag och allmän och lika rösträtt för män och kvinnor, då hade nått sin kulmen. Det kokade i Stockholm kring 12 december 1918. Hundratals telegram och brev från lokalavdelningar i landet strömmade in till LO-borgen och partihögkvarteret. Folket krävde sina demokratiska rättigheter, bland dem fanns också kravet på republik. Dåvarande Säpochefen och polismyndigheten i Stockholm förklarade på ett regeringsmöte att nu kunde de inte längre garantera säkerheten i Stockholm. Trupperna i huvudstaden och dess omgivningar gick inte att lita på längre. Slutstyckena till soldaternas gevär låstes in hos pålitliga officerare. Polisen varnade för våldsamheter. Då kallades LO-ordföranden Herman Lindqvist, som var min farfar och som just hade blivit talman i andra kammaren, upp till Slottet. Han uppmanades att ”försöka lugna folket”. Han svarade att han skulle göra vad han kunde, men att utan radikala politiska reformer kunde nog inte ens han göra något. Den 14 hölls stormande folkmöten i Folkets hus. Arbetarna sjöng Marseljäsen och Internationalen och en lista på radikala reformkrav antogs under dunder och brak. Så kom punkten om republik omedelbart. Mötet kokade av entusiasm. Då steg Hjalmar Branting upp och under mötets gång lyckades han få arbetarna att förstå att de viktigaste kraven var rösträtten och åttatimmarsdagen. Visst ville han, som alla andra, även ha republik, men först borde svenska folket få uttala sig i frågan, alltså kunde man vänta lite. Mötet jublade och höll med även om detta.Så kunde Hjalmar Branting gå upp till regeringen och visa på kravlistan: dessa stora reformer måste vi få nu, annars kan vi inte stå emot republiken. Ställd inför detta faktum fördubblades hovets och borgerliga krafters påtryckningar på högern och demokratin röstade igenom i riksdagens bägge kamrar några dagar senare och Sverige fick sist i Norden allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Republikkravet sköts i bakgrunden. Folkomröstningen blev aldrig av och ända sedan dess har monarkin överlevt i Sverige. Tack vare socialdemokratin. Monarkin står för kontinuitet, den är länken bakåt till vår egen historia. Monarki är något som skiljer oss från de flesta andra länder på jorden. Monarkin har stort pr-värde utomlands. Vem tror ni får mer uppmärksamhet vid till exempel invigningen av en svensk utställning på andra sidan jorden, Marita Ulvskog eller Victoria? Ett litet land som Sverige måste slå vakt om sin särart och vårda sina traditioner, för att inte helt försvinna i stora internationella sammanhang. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
