Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
FREDAG 15 SEPTEMBER 2000
 
 

Text: Anders Westgårdh
Tyck till om Anders Westgårdhs kolumn
Läs mer av Anders Westgårdh
Att göra blandband är en manlig böjelse
E ftersom jag i 30 års tid levt livet och därefter läst boken kändes det helt naturligt att även gå och se filmen. High Fidelity, alltså. Den var ganska trevlig, även om jag inte begrep varför publiken skrattade så mycket åt huvudpersonen. Jag tyckte han var helt normal.
   Filmen handlar om en kille som har en skivaffär och ägnar hela dagarna åt att dissekera japanpressade versioner av Captain Beefhearts ”Safe As Milk”, rabbla obskyra singelbaksidor och upprätta ständigt nya topplistor typ ”Historiens fem bästa förstaspår från lp-skivor”.
  Eftersom majoriteten av min bekantskapskrets lätt hade kunnat få framträdande biroller i filmen kändes det väldigt hemtrevligt där i biofåtöljen. Jag har ingenting emot varken actionfilmer där folk byter ansikte med varann eller skildringar av ung ångest i Åmål, men det är betydligt lättare att identifiera sig med en insnöad skivsamlare.
  Vardagsrealism, with a bullet.
  Efter att ha memorerat eftertexterna småsprang jag ut från biografen, ivrig att snarast möjligt komma hem och göra ett blandband. Nostalgin vällde fram och minnena rusade i blodådrorna. Med ens visste jag vad det var mitt liv hade saknat så länge. Den gnagande känslan av ett svart hål i mitten av själen hade fått sin förklaring. Upptagen av familj, hem och jobb hade jag successivt tappat kontakten med det som förut alltid var livets mening.

P opmusiken, skivorna, etiketterna, listorna, omslagen... och blandbanden. Om blandband vore en OS-gren skulle jag inte tveka att tåga in på Sydney-stadion i en fånig halmhatt och en svensk flagga. Och sen skulle jag ta medalj. You better you bet. Detta säger jag helt utan skryt. Ge mig ett C 90, en kanna kaffe och en halv natt så ska ni se på grejer. Eller rättare sagt höra.
Några av er kanske minns blandband. Det var sånt man gjorde förr, till exempel på det sjuttiotal som skildras i Lukas Moodyssons ”Tillsammans”. Jag har inte sett den så jag vet inte om det förekommer något blandbandande, men det borde det göra annars har han missat i tidsandan.
  
I ”High Fidelity” vänder sig Rob mot kameran och säger något i stil med ”att göra ett blandband är en vetenskap”, eller om han sa en konst. Det är filmens dramaturgiska höjdpunkt. Jag darrade av upphetsning men blev snart lite besviken eftersom man inte fick följa själva processen. Filmen klippte i stället till en ovidkommande kärleksscen.
  I dag är vi ju inte så många som gör blandband. MD och mp3 och allt vad det heter har väl närmast utraderat hela kassettbranschen. Men själva njutningen av att omsorgsfullt sätta samman ett urval blandade låtar till en helt ny verklighet; den lever kvar även med ny teknik.
  Det är därför folk gillar ”High Fidelity” och därför kan vi fortsätta resonera om saken.
  Att göra blandband och sitta hålögd över gamla Buddha-singlar (skivmärket alltså, inte guden) är av allt att döma en huvudsakligen manlig böjelse.
  Och med risk för spöstraff måste jag erkänna att det manliga umgänget runt skivspelare och kassettdäck överträffar det mesta i form av mänsklig samvaro. Att snacka om artister och skivor, droppa namn, gissa B-sidor och kärleksfullt korrigera eventuella missuppfattningar (”Nej, Ry Cooder har faktiskt bara haft hawaiiskjorta på fem av sina skivomslag, och definitivt inte på Boomers Story”); herregud, det är en lisa för själen att emellanåt ge sig hän i kalenderbiteri och ägna löjligt lång tid åt att diskutera hur man gör en riktigt bra kassett på temat Texas.

M in erfarenhet är nämligen att många människor som spelar in ett blandband på temat Texas ofta gör misstaget att lägga in Janis Joplin alldeles för tidigt eller väljer fel låt med Stevie Ray Vaughn. Ja, ni kan ju själva föreställa er hur tokigt det blir. Ett korrekt blandband på temat Texas börjar med Bob Wills, fortsätter med Terry Allen och därefter Guy Clark. Allt annat är vansinne.
Förlåt, det var överkurs. Tillbaka till manligt/kvinnligt. Kvinnor i allmänhet har liten eller ingen förståelse för blandband och den sortens leverne. Undantag finns, som exempelvis min fru. Hon kan hantera ett C 90 som en hel karl. Men på det hela taget verkar kvinnor vilja göra något annat med sina liv.
  
Därför var det föga överraskande när Aftonbladet Kvinna nyligen publicerade en artikel med rubriken ”Nörden är en man – höstens filmhjälte samlar vinylskivor på dödligt allvar”. Utan att ge mig in i futil könsrollspolemik måste jag ändå runda av med att ställa frågan: hur samlar man annars vinylskivor?


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER