Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
SÖNDAG 3 AUGUSTI 2000
 
 

Svensk politik skulle behöva franska tag
För lite mer än 200 år sedan vände den franska revolutionen upp och ner på det gamla Frankrike och spred svallvågor över hela den dåtida världen. Det har runnit mycket vatten under Paris broar sedan dess – men det franska folket har aldrig slutat göra revolution.

Text: Herman Lindqvist
Tyck till om Herman Lindqvists kolumn
Läs mer av Herman Lindqvist
   Sedan de kaotiska dagarna i juli 1789 har franska män och kvinnor rusat ut för att handgripligen ställa saker och ting till rätta. Det vill säga ordna så att det blir exakt som just de vill. De lyckas varje gång.
  Just nu blockerar bönder, lastbilsförare och taxichaufförer trafiken på många håll. För några dagar sedan vräkte upprörda fiskare tontals med fisk framför stadshusen i Normandie och Bretagne. På måndag ska oljeraffinaderier och hamnar blockeras. På tisdag ska taxichaufförerna i de största städerna paralysera trafiken.
  De protesterar mot de höga bensinpriserna. Fiskarna var först ute. Efter några dygn av totalt kaos i trafiken mellan England och Frankrike fick de löften om förbättringar från regeringen, barrikaderna lyftes genast, fisken sopades upp och allt blev normalt. För ett tag i alla fall.

Så där har yrkesgrupp efter yrkesgrupp alltid gjort i Frankrike. Då de tycker att just de drabbats värre än andra rusar de ut och gör någonting åt saken. Hela Frankrike är långa tider lamslaget av långtradare som blockerar alla riksvägar. Flygledarna strejkar ofta, i synnerhet nära storhelgerna. Lärare, sjuksköterskor, ambulansförare, järnvägsanställda, transportarbetare – alla har de marscherat, demonstrerat, byggt barrikader och slagits med polisen. Ja, till och med polisen har demonstrerat och slagits med andra poliser.
  Allmänheten, den i Sverige så ofta omskrivna ”tredje part” drabbas hårt varje gång, men i Frankrike tar ”tredje part” konflikterna med ro. Med stort tålamod låter de sig drabbas, mumlande ”nästa gång är det vår tur”. Och det är det.

Ibland blir demonstrationerna våldsamma, oftast blir det slagsmål och stenkastning med ordningsmakten. Det minsta som kan hända är att tontals med ruttna sopor, fisk, köttslamsor eller vad konflikten gällt, måste forslas bort. Fasader målas om. Fönster ersättas.
  Men det märkliga är att ytterst sällan ställs någon till svars för skadegörelsen. Det är bara då verkligt historiska byggnader bränns ner. Allt annat accepteras under rubriken ”yttrandefrihet”, en av den franska revolutionens huvudfrågor.
  Självklart är den franska metoden ytterst odemokratisk och osolidarisk. Men den ger alltid resultat. Det skulle nog behövas lite franska tag i den svenska politiken också.

Franska norrlänningar hade för länge sedan dränkt Kanslihuset i surströmming och fått fram egna lagar och rabatter för de nordliga glesbygderna.
  Den franska postpersonalen hade aldrig funnit sig i de fånerier som pågår i det svenska postverket. Inte de franska postkunderna heller.
  Franska folket hade aldrig låtit sitt land förvandlas till ett kasino där medborgarna själva tvingas satsa sina surt förvärvade pensionspengar på fonder och aktier.

Det fanns en tid då även svenska folket sa till på skarpen, men sedan dalkarlarna massakrerades i Stockholm under Stora daldansen 1743 har svenskarna i stort sett levat ett stillsamt, hukande liv med mössan i handen.
Under ett stilla gny vid kaffebordet, finner man sig i allt vad yrkespolitiker och ombudsmän med välpackade fallskärmar kompromissar fram. En ursinnig svensk kan, i rasande vrede, slå näven i köksbordet så kaffekopparna hoppar, rusa ner på gatan och klämma fast en dekal på sin bil. Därefter är den svenska revolten oftast avslutad och man inväntar kvällens tv-sändning då dörrarna öppnas från slutna överläggningar och någon person som under tungt allvar förklarar att ingen egentligen fått som de velat, men ”eftersom vi tagit detta beslut, så får det bli så här”. Det är tryggt och lugnt och garanterar en stabil samhällsutveckling. Visst.
  Men ibland kan man ändå längta efter någon som reser sig i båten och hoppar, så att alla kastas hit och dit.
  Ibland måste utvecklingen påskyndas något. Handgripligen.

Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER