  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Tänk er ett liv
utan tidtabell
En vän pratar redan med mig om stress. Ja, sommaren är definitivt över, även om något av värmen och ljuset dröjer sig kvar, retsamt lockande med ett löfte som kanske inte alls infriades. För många. Med tanke på regnet, separationerna som följer på sommarens påtvungna samvaro. Och allt det andra. Själv lyckades jag komma i väg två veckor från regnet, långt bort, ja utanför Europa och västerlandet för första gången på många år. Jag har alltid haft svårt för människor som återkommer från resor i utvecklingsländerna – i de flesta fall brukar det gälla Indien – och himlar fromt med ögonen och säger att ”folk är så lyckliga där”. Med sin portion ris, sitt skjul och sin barnrikefamilj. ”Vi har något att lära av dem”, brukar jag snäsa av med: ”Ja, om änkebränningar, utsättning av flickebarn i djungeln, kastsystem, svält och sjukdomar. Jojomän.”Men när jag bläddrar igenom almanackans alla krav och åtaganden och känner den där lätta spänningen av höst i axlarna, snuddar jag ett ögonblick vid Semesterminnet. Hur jag stod där framför Indiska oceanen – inte i Indien utan på Bali, som faktiskt ligger ännu längre bort, 16 timmar med flyg från Arlanda – och log. Det var ett annat leende än det sarkastiska eller menande eller snabba och försiktiga eller artiga leende som jag brukar le här hemma – ett som jag i brist på bättre ord skulle kunna kalla Det Europeiska Leendet. Det balinesiska leendet kommer inifrån och av ingen anledning alls, brett och öppet och i bröstet blir det liksom rymligt. Varmt. Sedan för man handflatorna mot varandra och för dom till bröstet och bugar lätt på huvudet. Däremot tar man inte på varandra i Bali, kramas inte och kysser inte heller på kinden. Och ändå lever man tätt inpå varandra, så många människor (210 miljoner lever i Indonesien!) överallt. En hel familj på en liten vespa, mannen vansinneskör, hustrun håller den flätade korgen full av grönsaker på huvudet med ena handen och babyn med den andra och ett litet större barn håller i henne där bak. Och på bussarna – som inte skulle passera ens en slapp svensk besiktning – pressar allt fler resenärer in sig, utan att knuffas, bara makar på sig för att släppa in en till. Och en till. Och när det rimligtvis inte får plats med mer, men bussen ändå stannar, letar någon under sätet och finner en liten pall som langas fram. Så stannar vi igen, men nu för att konduktören – som mest fungerar som ihoppressare – måste hoppa av och köpa ett bananblad vikt till ett litet fat där lotusblommor lagts från en av de många kvinnor som sitter och förfärdigar dessa överallt på Bali. Och ingen protesterar att ”är du inte riktigt klok” och ”mitt i resan!” Väntar stilla i hettan och trängseln. Sen bär det av igen, tills bussen åter stannar, för nu skall konduktören placera sin offergåva framför någon gudastaty vid vägkanten.Detta tålamod och dessa leenden. Detta liv som klarar sig utan tidtabeller. Det går att leva så också. Och eftersom resandet mycket handlar om att titta på sig själv och sitt samhälle utifrån, från en ny position, så tänker jag på signalsystemet som inte funkade i tunnelbanan och hur upprörda vi alla blev. Och tänk om tunnelbanechauffören skulle vågat hålla upp tåget för att gå ut på perrongen och vända sig mot Mecka. Vilket liv det hade blivit då! Och jag ler vid tanken, men nu ler jag Det Europeiska Leendet. Lite cyniskt, sarkastiskt. För nu är det Europa och höst och sommaren, den är definitivt över. 
WEBBRADIO
Senaste nyheterna – musik dygnet runt:
Lyssna i Realplayer
Lyssna i Quicktime
 Hjälpsida
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
