  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Jag svingade några bägare med redaktör Lindberg härom kvällen, en durkdriven murvel som ägnat karriären åt att analysera sin egen bisarra bransch. Men det som hade kunnat bli en trevlig kväll på krogen utvecklades raskt till ett spöklikt bordssamtal om USA:s 37:e president: Richard Milhous Nixon. Lindberg är en närmast pervers beundrare av ”Tricky Dick”. För en tid sedan vallfärdade han till Yorba Linda, ett litet samhälle i Kalifornien där Nixon föddes 1913. – Jag blev djupt gripen av att se det enkla huset, sa Lindberg. Det var inte stort, men det var propert, enkelt, med utedass och bara kallvatten. Och såvitt jag kunde bedöma var det ett mycket kärleksfullt hem... Djupt gripen! Enligt Lindbergs beskrivning hade huset svart tak och ljus, liggande panel. Man kom – som i alla amerikanska situationskomedier – rakt in i vardagsrummet. Till vänster låg föräldrarnas sovrum, där fanns förstås ett litet kök med gammalt skafferi och så ett sovrum för barnen. Hur såg man att hemmet var kärleksfullt? – Ja, sa Lindberg, hemmet visade i mina ögon varför han blev den kärleksfulle president han blev, jag tror att du hade tyckt om honom. Hans äldre bror dog i tbc, det tog honom mycket hårt. Lindberg har alltid varit fäst vid, för att inte säga religiöst ansatt av, Richard Nixon. Han har en officiell porträttbild av presidenten på väggen, en bild till på nyckelringen och en bild av likkistan på kylskåpet.– Fast det är inte likkistan som är det viktiga, utan det att man ser hans födelsehem i bakgrunden. Han begravdes där och de har byggt ett väldigt fint museum alldeles intill. Ho, Ho, Ho, Chi Minh! Som gammal demonstrant försökte jag nyansera samtalet, genom att påminna om Vietnamkriget. – Det var Kennedy som startade det kriget och Nixon som avslutade det, replikerade Lindberg. Kambodja var väl inte så bra förstås... Fyra år? Ja, men han kunde ju inte dra sig ur direkt... Bombningarna... ja, men han ville ju ha ”peace with honor”. Watergate? – Det blev ju lite politiskt besvärande, men tänk själv: hur skulle du reagerat om du varit Nixon. Han ville väl bara tysta ned det, helt enkelt. Det patetiska Checkerstalet 1952, där Nixon försvarar sig mot korruptionsanklagelser genom att förklara att hans fru Pat bara hade en yllekappa och att hans små barn, vad som än hände, skulle få behålla hundvalpen Checkers, beskrev Lindberg som lysande. – Jag är för övrigt övertygad om att Pat var den första och enda kvinna han hade samlag med. Han var en väldigt fin människa, men vill du veta sanningen, om man inte ska glorifiera, så tror jag att han var lite hämmad av sin uppväxt. Hans mamma var gudfruktig och hans pappa hade diversehandel. Man sa om pappan att han var en lössläppt typ, en drömmare, men ändå den som höll ihop det kärleksfulla hemmet. Ska man säga något kritiskt om Nixon så är det att hans skratt kunde uppfattas som lite påklistrat ibland... Det var den enda fläcken på helgonet. Ett lite påklistrat skratt. Så där är det jämt. Man sitter och svingar ett par bägare med folk man tror man känner och så visar det sig att de har underliga böjelser och suspekta idoler. Man fick inte ens skoja lite.När jag berättade om konstnären Kjartan Slettemark som reste med en bild av Nixon i passet blev Lindberg bara irriterad. – Det där var ju bara ironiskt. Jag hyser den största respekt för Nixon. Nästa dag hittade jag Nixons museisajt på nätet. Det fanns en taskig bild av det kärleksfulla hemmet. Men det mest intressanta var visningarna av Pat Nixons klänningar, en utställning av Barbiedockor och – man kunde beställa en penna med en liten bild av Nixon och Elvis i Vita huset.Bilden låg i olja i det genomskinliga pennskaftet, och om man vände på pennan så flöt titanerna genom Ovala rummet. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
