Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
ONSDAG 19 JULI 2000
  

Text: Anita Goldman
Tyck till om Anita Goldmans kolumn

Kanske hör jag och kvinnorna i min generation till en utdöende ras?

Häromveckan mötte jag en så kallad prominent kulturperson (manlig) som för närvarande samarbetar med likadeles prominent kollega (kvinnlig). ”Oh, hon är så duktig!!”, utropade jag spontant. Då ryckte han till och sa allvarligt att just detta - duktigheten - är hennes största problem.” Först efteråt reagerade jag: Varför skall denna - i sanning duktiga kvinna - uppleva det som ett problem? Har ni någonsin hört en karl säga: ”Kvinnorna blir rädda för mig, för att jag är så framgångsrik”. Eller ”Jag tar för mycket plats. Jag är för duktig. För synlig.” Forget it!

   I samma veva utsätts jag för en ovetenskaplig opinionsmätning. Det är en väninna som ringt runt till jämnåriga väninnor -- samtliga medelålders,attraktiva och professionellt lyckade kvinnor--och ställt den till synes lättviktiga frågan: Hur många gånger kan en kvinna ringa till en man hon är intresserad av? En? Två? Tre allra som mest och pinsammast?
   På förekommen anledning förstås.
   ” Jag stod där som slagen av blixten”, berättar denna gamla feminist. ”Som om det var första gången jag tänkt dessa tankar. Om könsrollerna. Som om jag inte läst, funderat och diskuterat kring detta i tjugofem år. Som om jag precis då, med telefonluren i hand, insåg att jag lever i ett samhälle, där reglerna inte formulerats av mig. Och att de inte är till min fördel. Men att de är inristade i mig. I min kropp och min själ.”

Hon hade lagt på luren, utan att slå numret. Känt kvinnorollen som en snara kring halsen, så att hon inte kunde andas på grund av alla ”du skall inte” Alla ”Så gör inte fina flickor.” Och inte fina damer heller. Känt hur könsrollen snört henne så hon fått andnöd av lust och tvånget att hålla lusten tillbaka.

”Hade jag varit man och känt det jag känner för den vars nummer jag nu inte vågar slå, då skulle jag gå ut i pursuit, som de säger overthere. Jag skulle skickat blommor varje dag i två veckors tid!”

  Jag skrattar och berättar om min make, som startade vår bekantskap med att under två veckor bjuda mig på middag varje kväll på olika restauranger. Och friade innan vi ens kyssts. Det övertygade.
  Skulle rollerna kunna varit ombytta? funderar jag och väninnan. Forget it!
  ”Men män utsätts för sin kvota av avvisanden”, påpekar jag i ett försök att vara balanserad. ”Blir sårade och kanske till och med förkrossade.”
   ”Men de ifrågasätter inte sin rätt att våga, att agera”, invänder väninnan och summerar resultatet av sin opinionsmätning: Hur många män vågar möta en stark och uppriktig kvinnas uppvaktning? Svar: Mycket få män. Nästan inga. Men dom finns.

Frågar man män, svarar de alltid att de gillar starka kvinnor. Att de älskar starka kvinnor. Men frågar man de starka kvinnorna visar det sig att de sett lite av den kärleken. Att många starka kvinnor lever ensamma. På bokmässan i Göteborg ser jag ibland manliga författare som åtföljs av ickeskrivande fruar. Visst kan man i det intensiva exponerande av sin person som mässan innebär, behöva ett känslomässigt stöd. Men aldrig har jag sett en kvinnlig författare komma släpande på sin make. Vid en lunch på samma mässa, satt vi åtta namnkunniga kvinnor kring ett bord och hade vansinnigt roligt. Jag räknade ut att endast en av dem levde i ett förhållande med jämnstark man. De andra i olika grader av ensamheter och övergivanden.

Kanske hör jag och kvinnorna i min generation till en utdöende ras? Kanske vågar unga flickor i dag vara öppna och aktiva? Jag hoppas att det är så. Men den bild av flickor som media presenterar, talar ett annat och långt mer deprimerande språk.

   Minns plötsligt amerikanska Marge Piercys över tjugofem år gamla ”Till starka kvinnor”: ”En stark kvinna är en kvinna i vars huvud/en röst upprepar, var det inte det jag sa/ fula, dåliga flicka, satkärring, tjatmoster, gälla häxa/ ballkrossare, ingen kommer någonsin att älska dig tillbaka...”


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER