  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Sommarloven små helveten för plastfamiljen
Sedan springer vi under tidspress till biljettkontoret för att betala unaccompanied child fee och där uppenbarar sig en ung man och säger att boardingen redan påbörjats och att nu måste barnen komma. Och en sista kram och deras smala ryggar genom säkerhetskontrollens glasruta och så är de borta Och jag som ombetts stanna kvar på Arlanda tills planet lyft, sitter på en bänk och stirrar dumt på en tavla över öppna och stängda gatear, tills barnens plan försvunnit från tavlan och det är dags att åka tillbaka in till stan och mitt nya liv som separerad. Och smärtan är omedelbar och klassisk. Sitter där den ska. I bröstet. I hjärtat. Från och med i dag hör jag till den ständigt växande skaran – visst har jag läst att skilsmässofrekvensen är femtio procent? – som vid semestertid tvingas ta avsked från sina barn för att dessa ska tillbringa lovet med den andre föräldern. På Arlanda-expressen håller jag käkarna hårt sammanpressade för att inte gråta och tänker att snart får jag väl använda bett-skenan (”karriär-skenan” som min tandläkare kallar den) även på dagen. Så mycket sorg som jag har att bita till kring.Kanske man vänjer sig? Vad vet jag, för mig är detta första gången. ”Och vi rings i kväll och hur ofta du vill”. Det är i början av juli och jag vet att jag inte är ensam, utan liksom utgör en del av den svenska julisemesterns nya folklore. Men vad hjälper det mig att befinna mig i ett hav av likasinnade, när jag simmar ensam och havet känns som ett akvarium där jag ständigt stöter på de glasväggar som skiljer mig från mitt tidigare liv som hustru, som så in i vassen etablerad och trygg bakom kärnfamiljens skyddande murar. Nej, denna juli känner jag mig inte som en havsfisk i något tjusigt semesterhav. Snarare som en akvariefisk som ständigt stöter på osynliga hinder. Trots att jag raserat så många i mina dar. Jag som tillhör den generation vilken absolut -inte- skulle-leva-som-våra-föräldrar. Vi som bröt oss loss från konventionerna om att hålla ihop familjen till varje pris och för barnens skull, från att gömma avvikelser och olycka bakom stängda och till synes respektabla dörrar, från kvinnornas ekonomiska beroende av sina makar. Blev vi friare i våra sambo- och delbo- och särbo-förhållanden? I våra plastfamiljer? I vårt ständiga planerande och pusslande som just på sommarloven når sin höjdpunkt eller snarare sitt lågvattenmärke. Sommarloven har ju för allt fler svenska familjer utvecklat sig till små helveten av planering och ihoppussling av en fyra-fem familjers kalendrar. Den egna och de f d makarnas på båda sidor, vilka ofta i sin tur lever ihop med partners som har föredettas att ta hänsyn till. Vilket kan komma att innefatta en åtta-tio vuxna människors semestrar, inklusive växande barns diverse aktiviteter som kollon, besök hos mor- och farföräldrar, samt besök hos diverse kompisar vars respektive familjer – i sin tur styvfamiljer – även de figurerar i marginalerna av planeringen av semestern. Ja, till slut sträcker våra familjeliv ut sig och rör vid och berörs av ett okänt antal andra familjers och det skulle kanske kunna skildras som något fint det här, allas inbördes beroende av varandra. Men det är knappast gemenskap det är frågan om. Utan små helveten. Familje-gulager som för ett ögonblick vidrör varandra, för att sedan lämna var och en åt sina sorger och sår. Att plåstra om när hösten kommer.Ja, det är hösten jag längtar till, när jag återvänder till den tomma våningen, snyggar till i barnens rum och stannar upp framför sonens väggalmanacka. ”240 timmar kvar till sommarlovet, 35,5 timmar i skolan, 10 dagar plus nedräkningsdag” har han skrivit den 31 maj. Kanske borde också jag beräkna hur mycket tid som kvarstår innan denna juli äntligen tar slut? 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
