Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
TISDAG 4 JULI 2000
 
 

Friheten kränks av allt för stora organisationer

Text: Yrsa Stenius
Tyck till om Yrsa Stenius kolumn
Läs mer av Yrsa Stenius
När Bertrand Russell i en essä från 1957 spanade in i framtiden på jakt efter utvecklingstendenser som kunde tyda på att ”storebrorsstaten” 1984 var i antågande fäste han uppmärksamhet vid farorna med de överstora organisationerna.
   Organisationers inre liv kan beskrivas som så:
Dels verkar de för det syfte de uppger, det ändamål de kommit till för. Dels verkar de för någonting annat, nämligen det självändamål som växer fram i alla byråkratier.
   En organisations syfte är per definition att utöva inflytande. Till inflytandets psykologi hör att ”mycket vill ha mer”. Det är tillfredsställande för dem som arbetar inom organisationen att ”få någonting gjort” men också att hävda sin egen funktions betydelse, dess ställning, dess makt med stigande aptit ju mer befäst positionen blir.
  Sådana här organisationer har en frihetsinskränkande inverkan i samhället menade Russell.

Vad den brittiske filosofen främst oroade sig för vid denna tid var organisationer och kårer som backades upp av statens exklusiva fullmakter – polis, militär, myndigheter av olika slag. Den oron var naturlig när myndighetsstaten Sovjetunionen ännu stod till synes stadig på sina lerfötter och nazismen med knapp nöd hade gått i graven.
I dag kan vi säga att Russells resonemang om institutioners och organisationers tendens att utveckla självändamål har bekräftats exempelvis av EU men att även motkrafter kan organiseras förhållandevis effektivt åtminstone inom ramen för nationalstaten:
   Den demokratiska kraft som i varje fall Nord- och Mellaneuropas suveräna folk har ådagalagt inom ramen för de parlamentariska systemen har varit imponerande och bland annat lett till att just de statliga kårer och kadrar som Russell bävade för har demokratiserats väsentligt. Visst kämpar de som alla andra med den onödiga självhävdelsens organisatoriska dynamik men någon maktfullkomlighet har de inte tillåtits utveckla.
  Frågan man kan ställa sig i dag är hur frihet och demokrati kommer att klara sig i ett Europa där nationalstaten anses ha spelat ut sin roll och alla viktiga beslut läggs i händerna på en organisation med en enorm byråkrati.
  Förvisso bygger Europeiska Unionen i grunden på ett politiskt, representativt system men bara en idog Bryssel-resenär kan förneka att den uppvisar starka drag av självgående apparat och präglas av typiska organisatoriska maktambitioner av det slag Bertrand Russell skildrar.
Österrike-beslutet från i vintras var ett flagrant uttryck för hur det centrala maktmaskineriet drar i väg med hela organisationen så att vissa av medlemsländernas beslutsfattare i hastigheten inte noterade att de otvetydigt bröt mot sina nationers konstitution och dessutom mot sina egna politiska traditioner och värst av allt: mot sunt förnuft.
   Efter ett halvår är de flesta på det klara med att sanktionerna var misslyckade och borde avvecklas. Men då kärvar det förstås, för även om alla egentligen vill få slut på eländet kräver EU som organisation i egen rätt att avvecklingen ska ske under ordnade former som ingen kan enas om emedan beslutet tillkom under former som uttryckligen var oordnade.
I dag har Frankrike – en av EU:s stormakter – varit ordförandeland för Unionen i fyra dagar. Ogenerat pläderar dess utrikesminister för att kärnländernas inflytande måste öka när unionsutvidgningen för in nya små länder.
Vad han egentligen säger är att EU:s organisatoriska kraft måste tryggas och stärkas på bekostnad av demokratin. Vad än EU på det programmatiska planet uppger sig stå för – och säkert också står för inom ramen för den mångomtalade värdegemenskap som skickade ut Österrike i kylan – tar organisationens ambition att skydda sin makt över.
   Bertrand Russell var en mycket klok man.


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER