|
|
|
|
|
Att bara vara en vanlig tjej - ”det värsta som kan hända” Det absolut värsta som kan hända en i livet är att vara average (vanlig). Så upprepar med emfas den tonåriga skönheten i den utmärkta filmen ”American beauty”, som skickligt och roande speglar den amerikanska normalitetens neuroser. Min tioåriga dotter kan tänka sig att bli lärare, hon vill gifta sig och ha tre barn, en pojke och två flickor och leva i villaförort. Men hon vill också bli sångerska. Inte för att musiken är en passion. Utan för att ”bli känd”. Ibland misstänker jag att detta är den mest vanligt förekommande yrkesambitionen för en ny generation: ”att bli känd”. Härvidlag verkar distinktionerna mellan känd och ökänd försvunnit. Huvudsaken är kändisskap. Kopplat till höga inkomster.
På resor med barnen leker vi ofta ”gissa person”, för att fördriva tiden. Till den som tänker på en person får man endast ställa frågor som man besvaras med ”ja” eller ”nej”. Min son som svarar ”ja” på att hans tänkta person är ”känd”, svarar så nekande på alla våra försök ”artist?”, idrottskvinna?”, ”politiker?”. Till slut är han tvungen att ge ledtråd; ”Hon är känd för att hon fötts.” ”Det kan man väl inte bli känd för”, protesterar lillasyster. I en Sifo-undersökning som AB publicerade i november förra året tyckte endast cirka hälften (53 procent) av Victorias jämnåriga(15-29) att monarki ”i det långa loppet” är bäst för Sverige. Jag misstänker att de som gav ett negativt svar inte främst upprörs av den krypande undersåtligheten, åsidosättande av vår demokratis alla spelregler och otidsenligheten som karakteriserar monarkin. Nej, snarare tror jag att unga människor idag skulle definiera demokratibegreppet som ”varje vanlig människans rätt att bli känd. Och rik.” Man skall ”ha gjort” något för att uppnå kändisstatus, om det så bara är att spruta brösten fulla med silikon. Inte ”födas känd”.
De kungligas kändisskap och ”de vanligas” speglar varandra i ett sorglustigt massmedialt spel. Artister, skådespelare, idrottsmän och höga befattningshavare hyllas för att de lyft sig över vanligheten och uppnått något. De dras sedan ner i smutsen när de visar sig vara ”vanliga människor”; tjuvar, alkoholister, lögnare och så vidare. Medan de kungliga inte åstadkommit någonting som helst och hyllas för att de just är så vanliga. Detta exemplifierades häromveckan när Victorias lillasyster Madeleine fyllde arton år. Rubrikerna kring denna ”glada, blyga och hästtokiga ” tjej, som får ”hjärtklappning när hon träffar superkändisar” var monotont likartade: ”Prinsessan Madeleine hoppas på ett vanligt liv” (SvD), ”Normalt liv dröm för prinsessa”(GP), ”Min dröm - ett normalt liv”(Arbetet). ”Nyheten” om denna högst ovanliga flicka -- för vilken vanlig flicka föds in i en familj vars förmögenhet värderas till 7,4 miljarder kronor, intervjuas av TT på sin artonårsdag och uppvaktas av landets politiska beslutsfattare -- är alltså att hon ”egentligen” är vanlig. I stå-i-kö-och- betala-skatt-landet som (hittills...) hyllat jämlikhet och likhet inför lagen, upphöjer man en familj att stå över vanligheten. Dem ger man rätten till fortkörning och andra lagöverträdelser utan risk för påföljd, rätten att sitta på första parkett livet igenom, att aldrig behöva stå i kö. Och utan krav på motprestation översköjs de med beundran och vördnad från födseln. Nej, ”prestationen” i deras fall är att vara ”så vanliga” som möjligt. Lida av aneroxi, drömma om kärlek och ett ”vanligt liv”. Då utropas - beundrande--”se hon är helt vanlig, hon vill vara vanlig!”
Medan resten av prinsessan Madeleines jämnåriga utkämpar en allt mer uppskruvad och alltmer ångestladdad - och av kommersiella intressen cyniskt manipulerad -- strid för att slippa det ”värsta som kan hända”: Att bara vara en vanlig tjej! Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
