Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
TISDAG 27 JUNI 2000
  

Text: Yrsa Stenius
Tyck till om Yrsa Stenius kolumn

Mina första visiter på Söderstadions fotbollsläktare blev en kulturell omskolningsprocess

I min kulturradikala ungdom tog jag djupt intryck av en filosofisk riktning som kallas Frankfurter-skolan och som enkelt uttryckt strävade efter att förena sociologiska och psykologiska teorier, framför allt marxism och psykoanalys.

   Marx hade kartlagt den ekonomiska exploateringen av lönearbetaren och funnit att denne till sist var berövad till och med insikten om sin egen situation och därför politiskt passiverad. Freud å sin sida hade utforskat neurosen, det krokiga resultatet av överjagets polisverksamhet, och noterat att åkomman var vanligt förekommande i samhällets mellanskikt som lärt sig att förvisa sina lustar till medvetandets underjord.

Frankfurter-skolan drog härav slutsatsen att den härskande borgerlighetens ambition att lära det uppväxande släktet vett och etikett i grunden hade ett politiskt syfte. Med disciplin och konventioner lärdes de unga att tygla och till sist förtränga sina ursprungligaste behov - bland annat den pockande och dynamiska sexualdriften - och därmed tämjdes också de krafter som politiskt kunde mobiliseras för opposition, revolt och slutligen revolution.
   Detta uppfostrarnit hade ätit sig långt in i socialdemokratin som ju mycket riktigt hade förlorat sin revolutionära kraft.
   Jag tyckte att resonemanget lät bestickande och såg som många i min generation liberaliseringen av reglerna som omgav sexualiteten som ett radikalt politiskt steg.

Vad vett och etikett i övrigt beträffar var jag väl själv smått ouppfostrad som överklassens barn alltid tillåtit sig att vara - är man självklart medveten om sin sociala position kan man ta sig litet friheter - men i djupet av min själ ändå präglad av ärvda normer och regler rörande sådant man gör och sådant man inte gör.

   Från den präglingen var det inte så lätt att frigöra sig även om jag i min tidspräglade förtjusning över Frankfurter-skolans teorier tyckte att jag borde försöka.

Så till exempel minns jag mina första visiter på Söderstadions fotbollsläktare som något av en kulturell omskolningsprocess.
   Hemifrån var jag lärd att en väluppfostrad idrottspublik applåderade goda idrottsliga prestationer även när motståndare stod för dem. Framför allt gällde detta friidrott men i princip också lagsporter.
   Man behövde givetvis inte hurra och stå i när motståndarsidan gjorde mål men en extremt vacker kombination eller fenomenal individuell prestation skulle få sin uppskattning.
   På Söderstadion lärde jag mig att publiken är till för att heja fram de sina, vilket betyder att man till och med kan tillåta sig att störa motståndarna genom att bua i kritiska lägen. Ett domslut som går hemmalaget emot ska à priori anses fel.
   I min ryggmärg kändes detta inte alldeles rätt. Men jag tänkte på min Marcuse och Adorno och vad de beundrade filosoferna allt hette och försökte övertyga mig själv om att det är skadligt att förtränga “äkta” känslor av besvikelse och sorg och att hyckla uppsakttning i konventionens namn.

Fortfarande tror jag att det ligger en del i Farnkfurter-skolans teorier men slutsatserna jag drar har andra förtecken - vän av ordning som ädre människor brukar bli.

Att ha ett fungerande överjag, att i ryggmärgen ha inpräntade föreställningar om vad “man gör och inte gör” tror jag är en utmärkt försäkring mot att låta sig ryckas med av massans impulser och rörelser som kan förtätas till oerhörd destruktivitet.

   Jag hävdar inte att fotbollshuliganismen går att stävja med undervisning I hyfs och pli - företeelsen är socialt och psykologiskt för komplex för det. Men jag tror att det trots allt är viss betydelse vilken “överjagskultur” som präglar själva sporten - ifall gentlemannamässigt beteende förutsätts eller inte.

Jag kan till och med tycka att det fanns en poäng hos tennisen en gång då spelarna inte förutsattes spotta rätt ut mellan bollarna eller stöna som vid svettiga samlag vid varje serve.
   Men jag håller förstås på att bli gammal.


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER