  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Det är synd om svenskarna. Det är synd om polisen som måste puckla på tonåringar i övergivna hus i Linköping. Det är synd om alla som har arbete, för de trivs inte på sina jobb. Andrew Oswald, professor vid universitetet i Warwick i England, har kommit fram till att sex av tio svenskar inte trivs på sina arbetsplatser. Det är synd om dem som inte har fasta anställningar, för de har inga jobb att misstrivas på. Var fjärde som jobbar inom bemanningsbranschen slutar inom sex månader. Bland dem som stannar vill nästan alla hellre ha ett fast jobb, visar en undersökning från Arbetslivsinstitutet. Det är jättesynd om lärarna, de misstrivs så in i norden att var fjärde nyutexaminerad lärare lämnar yrket inom två år, räknade något nyhetsprogram ut häromveckan. Arbetsmiljön i skolan var för gräslig, jobbet för tungt och utsatt. Men om nu lärarna har det så jävligt i skolan, hur mår då eleverna? Lärarna är trots allt i skolan frivilligt, de får betalt, de slipper skolmatsalen. Våra barn och ungdomar tvingas genomlida tolv år i skolan, i exakt samma arbetsmiljö, med precis samma press, stress och ljudnivå som lärarna. Skillnaden är att ungarna inte har något val. De har inget mysigt litet lärarrum att krypa in i och pusta ut i på rasterna. Jag tycker inte det är synd om poliser, lärare eller folk med andra jobb – däremot tycker jag synd om barnen i våra skolor. Vem står upp för dem? Vem slåss för deras rättigheter? Vem går i strejk för deras arbetsmiljö? Ingen.Redan på min tid var skolan likriktad, tråkig och trött, men på senare år har den blivit omänsklig. Jag har haft barn i skolan sedan 80-talet och har kunnat studera förfallet på smärtsamt nära håll. Jag har varit tvungen att ta samtliga mina tre barn ur skolan vid olika tillfällen därför att verksamheten havererat. I dotterns skola fanns ett killgäng som trakasserade tjejerna sexuellt tills några av dem bröt ihop. Rektorn visste om det, men gjorde inget. Min son gick tidigare i en klass med 54 elever. Lärarna kom och gick, alla jobbade deltid, ingen tog något ansvar och ingenting fungerade. Situationen för fritidshemmet var ännu värre. Jag försökte verkligen påverka, förändra, ta ansvar, satt i möten med rektorn, hade stadsdelsnämndens ordförande på studiebesök i lokalerna, förhörde mig om vad samtliga partier hade för ambition med skolorna i området – och inte fan hjälpte det. Tills slut gav vi upp, alla barnen bytte skolor och allt blev bättre. För så är det ju, det finns naturligtvis skolor som fungerar. Det beror, endast och enbart, på de utomordentligt begåvade, ambitiösa och ansvarstagande människor som jobbar där. Det finns lärare som inte slutar, rektorer som inte ser mellan fingrarna på våld, övergrepp och skadegörelse, politiker som driver frågor om mer resurser till skolorna: lärare, lokaler, läromedel. Det stora problemet är att allting hänger på dem nu. Det känns som om skyddsnäten är borta. Nedskärningarna har gjort att alla får lov att klänga sig fast bäst de kan, om någon halkar finns det ingen som har möjlighet att hejda fallet. Om rektorn inte kan ta beslut eller konflikter så spårar verksamheten ur. Om läraren inte förmår hantera klassen reser sig Flugornas Herre och tar över. Det ska inte behöva vara så. Det måste finnas utrymme för lärare och rektorer att ha en dålig dag. Det gör det inte nu.Så, är det inte synd om lärarna då? Inte mer än andra. Det är vi vuxna som skapat vårt eget samhälle. Det är vi som måste förändra det så att både stora och små människor mår bra. Frågan är förstås hur. Det vettigaste förslag jag hört på länge kommer (naturligtvis) från ungarna själva: Skrota hela skolsystemet och bygg ett nytt och modernare utbildningsväsende. Det tyckte några av deltagarna i elevrådskongressen som hölls i Tyresö för någon vecka sedan. Det är dags för vuxenvärlden att sluta gnälla och börja lyssna. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
