|
|
|
|
|
Fan vet om Bob Dylan kommer till sin egen bankett Dom påstår att helgens stora händelse är schlagerfinalen i Globen. Dom har fel, och därför blir dagens evangelium en hyllning till gubbrocken och mannen som gav den en gnällig röst och ett fårat ansikte, Bob Dylan.
Han ska få Polar Music Prize. På måndag ska han skaka tass med kungen och
Silvia. Sen ska han mingla på banketten, nafsa snittar och läppja skumpa.
Eftersom det med råge överskrider absurditetens gränser att Bob Dylan
vördsamt ska taga emot ett pris ur Hans Majestät Konungens hand har jag
nästan börjat förlika mig med tanken. Mannen som ägnat ett helt liv åt att
ständigt definiera om begreppet "anti-etablissemang" ska alltså stå där i
smoking och bocka tacksamt för musikvärldens mest pretentiösa
simborgarmärke. Scenen där Carl-Gustaf möter kung Dylan har jag redan spelat upp för min inre syn ett antal gånger. Den kan jag leva med. Men det som blir svårt på gränsen till harakiri är momentet då Dylan ska sitta på första bänk och njuta av hur en svensk artist tolkar hans låtar. Jag kallsvettas fortfarande när jag minns Lisa Nilssons nödslakt av ”Hungry Heart”, gallskrikande bara någon meter från den likstelt leende Bruce Springsteen. Dylan blir ännu värre. Vilken stackare är det som ska hålla i yxan? Tommy Körberg tolkar ”Idiot Wind”? Petter rappar ”Like A Rolling Stone”? Nästa år firar Dylan 40-årsjubileum som regent. Han är rockmusikens mest inflytelserika personlighet. Han är bäst. Att jag och en bunt andra gubbar går och ser honom nu på söndag är därför lika självklart som att man tar en nubbe till midsommar. Vad ska vi annars göra? Börja leva som om schlagerfestivalen verkligen är helgens höjdpunkt? Att avstå vore att ge upp. Alltså träffas jag (44), Pierre (40), Claes (45), Peter (45), Tore (40-nånting), Jimmy (50+) och Jonas (40) redan på söndag eftermiddag för att värma upp i sportslig och gentlemannamässig anda. Här är reglerna för årets möte: ”Man tar en kasse öl och en kassett med tre covers på Dylanlåtar. Alltså andra artister som spelat in hans låtar. Sen kommer man hem till mig (Pierre) kl 16.30. Sedan går tävlingen till så här: Den tillfällige tävlingsledaren (DTT), dvs den vars kassett vi ska till att lyssna på, spelar upp en låt. DTT låter kassetten gå ända tills någon av de tävlande säger ”Take this badge off of me”. Då stannar DTT kassetten och samtliga tävlande får då luta sig över sina block och skriva ner vilken låt och vilken artist de tror att det är. I detta läget ger rätt melodi och rätt artist fem (5) poäng vardera. Man kan alltså få tio (10) poäng som mest för varje låt. Efter denna första gallring sätter DTT återigen på kassetten för att de som inte klarade låten första gången ska ha en chans. Så fort någon ropar ”What's a sweetheart like you doing in a dump like this?” stannar DTT återigen kassetten och de återstående tävlande får skriva ner sina gissningar. Här får man tre (3) poäng per rätt. Notera att man kanske gissade fel på artisten på 5-poängsnivån, då får man här en chans att revanschera sig. Skulle det sedan vara någon kvar sätter DTT på kassetten tills någon ropar ”Judas!”. Då stannas kassetten för en sista tipsrunda där man får en (1) poäng per rätt svar. Och man får alltså gissa igen, även om man haft fel tidigare. Observera att alla svar som ges i tävlingen ska vara på papper. Högt uttalade gissningar - rätt eller fel - gör att man förlorar alla ditintills insamlade poäng.” Vuxna män frågesportar om Dylan - många tycker säkert att det är löjligt. Men det bekommer oss ungefär lika mycket som när människor påstår att Dylan ”inte kan sjunga”. Konventionella termer baserade på en vedertagen värdeskala har ingen giltighet för oss. Vi har sedan länge slutat diskutera Dylan med ofrälse. Ty vi har gud på vår sida och vi är evigt unga.  Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
