  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Daniel Hansson, 23, hade
hat i kroppen långt innan han lärde sig vad ett hakkors är.Nazismen gav hans hat en riktning - en kamp. Det resulterade också i att han begick ett av de mest uppmärksammade och chockerande rasistbrotten i Sverige på 90-talet: Mordet på den 14-årige John Hron i Kode 1995.
Aftonbladets artikelserie
om nazismens orsaker fortsätter i dag med en intervju med Daniel Hansson.
Man bör ha en klar idé om
varför man upplåter plats åt mördare i en tidning.Vi har pratat med Daniel Hansson för att ta reda på varför han blev nazist.
I år har Daniel Hansson
avtjänat sitt straff och ska ut i samhället - eller tillbaka in i nazisekten.
I en unik undersökning
presenterar Aftonbladet i dag dessutom nazismens konsekvenser. 53 nu aktiva nazister har totalt begått 571 brott.
Daniel Hansson: I nazismen kunde jag leva ut mitt hat aniel Hansson, 23, kommer insläntrande på besöksrummet i Tidaholmsanstaltens blå träningsoverall. Bredbent och med armarna brett isär av fängelsetidens styrketräning. I augusti har det gått fem år sedan han mötte 14-årige John Hron vid Ingetorpssjön i Kode utanför Göteborg. Under cirka två timmar pågick en psykologisk och fysisk tortyr. I ena stunden sparkade och slog han John Hron för att i nästa stund tala snällt och bjuda på en öl. Till slut låg John Hron livlös på marken. Då lade han och kompisen Mikael Fjällholm honom till rätta och sparkade sedan på kroppen i flera minuter. Med blödningar i bukspottkörteln och huvudet, igenmurat ansikte, hjärnskador och brutna tänder kastade de honom i sjön till vilken han kommit enbart för att grilla. Medan John Hron sjönk till botten beordrade Daniel sin kompis att tända honom en cigarett. Sedan gick de från platsen. ”Jag misshandlade en kille i första klass” Daniel Hansson har så länge han kan minnas varit våldsam. Framför allt i kombination med alkohol. Han beskriver ett hat som kommer över honom, mot samhället, mot någon som sätter sig upp, ibland mot allt. Han söker länge i minnet efter det första tillfälle han kände den sortens aggression. – I tredje klass misshandlade jag en kille. Då blev det ett jävla liv med möten och sånt. – Jag och en kompis hade eldat ner en skog vid skolan och den här grabben skvallrade till en lärare. Det var första gången jag minns att jag reagerade så starkt, jag tyckte att han var en vän som gick emot mig. På rasten gick jag ut och slog honom på käften.
Hur reagerade du när lärarna pratade med dig?– Jag kände nog inte så mycket. Jag satt i min egen värld och lät dem skälla. För lärarna hade jag aldrig respekt. Började skolka redan i ettan Varningsklockorna ljöd tidigt och utan avbrott. Redan i första klass började han skolka, gick runt i Kode och var stökig. Under mellanstadiet genomgick han en läkarundersökning på grund av sin aggressivitet och sina skrivproblem. I högstadiet hade skolan gett upp Daniel Hansson. Åttan och nian gick han aldrig. Själv tror han inte att någon vuxen såg allvaret i hans ilska. I vart fall sa ingen något. – Jag tror inte att de tog så hårt på saker i den lilla bygden. Man sa förlåt och bad om ursäkt och sedan var det bra, säger han.I 14-årsåldern bildades en grupp kring Daniel Hansson. Vid den tiden fanns många engagerade unga nazister i Kungälv. De spred sin propaganda med flygblad, tidningar och möten. ”Vi tyckte att vi var en elit” – I 15–16-årsåldern började vi känna det som en kamp mot samhället. Vi var ett gäng på 5–10 gubbar som tyckte att vi var en ”elit”. Vi romantiserade det militära och brukade packa, ta tältet och åka ut i fält.
Judarna styr all informationsindustri och vill förstöra Sverige. I dag tar han delvis avstånd från idén om en judekonspiration. Men bara delvis. – Jag vet ju att det är en stor del av dem som har makt, men att tro att de systematiskt försöker utrota svenska folket är lite banalt. En av hans äldre kompisar tog honom till hans första nazistmöte i Kungälv.
Varför var du mottaglig för den propagandan när de flesta av dina jämnåriga inte var det?– Det var väl för att jag umgicks i de kretsar som var lite busiga. Daniel Hansson stannar till lite, medger att nazismen passar en ung människa fylld av hat. Att känna en odefinierad aggression framkallar en känsla av hopplöshet och frustration. Men om man hittar något att hata, något att rikta ilskan mot, så är hatet betydligt lättare att leva med. – Jag fick ett mål, ett skäl att kämpa och då fick jag ut att jag var aggressiv. På så sätt kan ideologin vara anpassad, för det finns inte många andra ideologier som det finns våld i. Jag kanske lika gärna kunnat bli vänsteraktivist, men jag tycker inte om det de står för, säger han.Daniel Hansson sympatiserade med tanken på en väpnad kamp. Hans elitgrupp ansåg sig vara beredd att gå långt. – Andra var rädda om sina familjer och jobb. Vi var beredda att dö för det vi trodde på.
Och döda?– Ja, och döda också.
Invandrare då?– Nej. Jag kände många invandrare som tänkte lika som mig vad gällde agget mot polis och myndigheter. Jag har aldrig haft problem med invandrare. Samtidigt säger han att invandringen är helt åt helvete. – Invandringen får inte gå före det egna folket. En blandning av kulturer är aldrig bra. Året före mordet på John Hron distribuerade Daniel Hansson vit makt-musik, blev straffad för olaga vapeninnehav två gånger och omhändertagen för fylleri tre gånger. Han söp ofta och förlorade nästan alltid kontrollen. Veckorna före mordet var fyllda av slagsmål. Hatstämningen uppiskad. – Jag visste inte vad jag gjorde den natten. Jag kände ju inte ens John Hron. Hade det inte varit han så hade det varit någon annan, säger Daniel Hansson och menar att han inte begått gärningen om han varit nykter.
Man söker tecken när man träffar en person som Daniel Hansson. Tecken på omänsklig ånger. På att han en dag förstått innebörden av sitt brott. Brutit ihop i cellen. Gråtit sig fri. Man söker sådana tecken för att man hoppas på det som kallas människans inneboende godhet – förmågan till empati. Och man föreställer sig att om dessa tecken inte finns då är hoppet ute. Därför tar det lång tid innan vi vågar ställa frågan om ånger. Man är rädd för svaret.
Tror du att du klarade av att ta en människas liv på det sätt du gjorde för att du såg på John Hron som mindre värd?– Jo, men jag har ju ingen empati för andra människor, det har läkarna konstaterat. Jag kan inte känna sympati för dem jag inte känner. De har aldrig gett någon förklaring till varför, men det är ganska vanligt har jag förstått.
Håller du med om läkarnas beskrivning av dig?– Jo, det gör jag.
Går det hand i hand med brist på ånger?– Nej, det gör det inte, för jag kan ju känna ånger för att jag sitter som jag sitter.
Kan du känna ånger över John Hron?– Jo, det gör jag ju, för jag tycker det var väldigt olyckligt.
Att du sitter i fängelse?– Nej, mitt straff är ingenting. Men allt lidande för hans och min familj.
Har du tänkt på hans rädsla och känsla under misshandeln?– Nej... nej. ”För mig är det overkligt”
Varför då?– Nej, jag har försökt komma ihåg vad som hänt, men jag får inget intryck. I förundersökningen står det en massa saker som jag inte kommer ihåg. Jag vet att det varit bråk men jag kan inte konstruera det i huvudet och se det framför mig. För mig är det overkligt men det har säkert hänt.
Undviker du att tänka på det?– Jo, för jag tänker att det hjälper varken mig eller någon annan att älta det.
I polisförhören omedelbart efter mordet tycks du inte visa minsta spår av ånger? – Mmm. Men det går väl hand i hand med hela inställningen mot rättssystemet. Att det inte är nåt för mig att sitta där och lipa inför polisen och domstolen.
Men kände du inte ånger över brottet mot John Hron?– Jo, men det var säkert nätter på häktet jag inte mådde bra.
Kommer du ihåg det?– Nej. Tanken att prata med John Hrons föräldrar har aldrig slagit honom. – Nej. Jag skulle skämmas ihjäl. Det hjälper inte dem på något sätt. Vad kan jag säga till dem? Att jag ångrar mig, att jag förstår deras sorg, att jag önskar det ogjort? Under fängelsetiden har Daniel Hansson varit ledande i den nazistiska organisationen Ariska brödraskapet. Där är han inte längre speciellt aktiv, säger han. Vid nyår har han avverkat sitt straff. Daniel Hansson vet att många i hans omgivning förväntar sig att han halkar tillbaka i brottslighet igen. – Jag kan förstå att folk tror det. Men jag tänker inte så. Jag tänker att jag måste arbeta så mycket som möjligt för att hålla mig borta från allt som kan sätta mig i en sån situation. Jag kan inte dricka till exempel för då vet jag att jag ställer till problem. Han säger att han sett sina gamla kamrater skaffa familj, skaffa sig en ny plattform att stå på, att han vill göra likadant och att nazismen i dag är väldigt långt borta för honom. Han planerar att gifta sig med sin flickvän. ”Jag ska hålla mig utanför samhället” – Men jag kommer nog att försöka hålla mig utanför samhället så mycket som möjligt och bara leva mitt eget liv.
Är det inte då det är lätt att återfalla i brottslighet? När man känner att man inte är en del av samhället?– Men jag känner ju inte att jag är en del av det. Jag tycker inte samhället gjort mig någonting. Jag har väl inte gjort något för samhället heller. Det känns väldigt långt borta för mig. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
