Tyck till om Anita Goldmans kolumn Läs mer av Anita Goldman

Jag står och huttrar i Kungsträdgården, tittar på de röda fanorna och på de många människorna som strömmar in där med slagord, några nya, andra så gamla att jag inte tror mina öron: ”Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet”, ”Leve socialismen, krossa kapitalismen”.
  Jag står vid sidan av, jag kan inte förmå mig att demonstrera med dem. Jag hör talaren påminna om Vietnams folk seger för 25 år sedan och jag tänker ”25 år” och ”ja herregud” och jag upptäcker att jag står just på den plats där det på den tiden fanns en väl utnyttjad och praktisk parklek, men idag lutar jag mig mot en jättevas av koppar och bakom mig lyser skylten Volvo ovanför ett stort blankt showrum.
  
Talaren nämner segern i Vietnam, men inte vad som följde på den... Kapitalismens fullständiga seger. I Vietnam. Och annorstädes. Och han nämner inte Pol Pot och diktatur och allt skit som inte jag heller har lust att påminna mig. På denna högtidsdag. Och dottern frågar: ”Vad är skillnaden mellan socialism och kapitalism? Och maken svarar att ”kapitalism är när den ene har och den andre inte, medan socialism är när det ene inte har och inte heller den andre.” Och jag säger till honom - och till mig själv - att ”stå inte här nu och var cynisk.” Det var ändå stort och viktigt det som då skedde. Att världens supermakt fick ge sig för ett litet fattigt folk. Och för den egna hemmaopinionen. De hemligstämpade och senare publicerade ”Pentagon papers” visade hur skraja politikerna och FBI faktiskt varit för hemmaopinionen. I morgon är det trettio år sedan fyra amerikanska studenter vid Kent State University sköts till döds av Ohios National Guard under en antikrigsdemonstration. Det blev en vändpunkt.
   Och jag tänker att dom kommer ändå, igen och på nytt och alltid lika plötsligt. Vändpunkterna. Då den där raka vägen kröker. Den som alla blinda fartdårar har speedat fram på, den förkossande rätlinjiga vägen mot mer våld och död, mer förtryck och orättvisor. Och man tvingas sakta ner och se ett annat landskap, ett nytt och vackrare landskap och man utropar att ”oj, att det såg ut så här” och ”alldeles bakom kröken” och ”just som det såg som allra mörkast ut”.
  
Ja, vändpunkterna kommer ofta då, just som man känner att det inte är någon idé och ”herregud, vill folk köra ihjäl varandra på den där livsfarliga vägen så får dom väl hållas”, ja just då, när säger att jag bara inte lust att ögna igenom huvudrubrikerna på morgontidningen för att inte igen starta dagen med denna VREDE och SORG, ja just då - och alltid så plötsligt och oväntat fast man har väntat så outhärdligt länge - kommer Vändpunkten. Ögonblicket när tiden kantrar. När krig blir fred. När det omöjliga kan bli möjligt.
   Det sker igen och igen i historien och varje gång häpnas vi; var inte muren tjockare än så? var inte Kremlin-gubbarna star-kare än så? var en förändring verkligen möjlig?
   Och kanske är det dessa ögonblick som är viktiga? Även om de är lika flyktiga och svårfångade som min tioåriga dotters vidunderliga leende. Kommer jag att minnas det sedan? När det förbytts i vuxenansiktets slutenhet?
   Det var ett ögonblick i historien, då tunna mörka människor i ett fattigt land sträckte sin hand över geografin och hatet och fattade de unga, välnärda människornas händer. I det land som förtryckte dem. Och tillsammans lyckades det med de otroliga. Och vägen krökte och tiden kantrade och häpen stannade världen upp och sa att ”tänk ändå att detta var möjligt”.
   Sedan hände vad som hände, i USA och i Vietnam. Och det är, som man säger, en annan historia. Men det där ögonblicket - lika snabbt övergående som min dotters leende - bevarar jag i mitt minnesalbum. Som jag öppnar ibland, till exempel när dårarna åker hastigt på de raka vägarna och inte väjer för rätt och moral. Då bläddrar jag där och påminner mig hur det ser ut när vägen kröker och ett annat landskap blir synligt. Då tänker jag att det inte bara är rätt att göra uppror. Men faktiskt ibland så förvånansvärt effektivt.