  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Kommuner tvingas bryta mot lagen – för att ta hand om sina gamla LUND. Munspelet är 59-åriga Mariannes allra käraste ägodel. Helst spelar hon svensktoppshits och barnvisor. Marianne är blind, psykiskt handikappad och har ingen anhörig kvar i livet. Nu kräver Socialstyrelsen att vårdhemmet där hon bott i 42 år stängs. Mot sin vilja ska hon flyttas till en egen lägenhet i ett vanligt bostadsområde. Så säger lagen. Egentligen är det en lag av godo.Det är de flesta överens om: lagen som ger psykiskt handikappade samma rättigheter som alla andra till ett eget liv och hem i samhället. Riksdagen gav landstingen och kommunerna 15 år på sig att genomföra reformen som skulle skrota institutionerna och göra patienterna till medborgare. Vid millennieskiftet skulle vårdhem för psykiskt handikappade i Sverige bara vara ett minne. Men fyra kommuner vägrar att följa lagen. En av dem är Lund. Egentligen får de tegelröda villorna i Annetorp i norra Lund inte finnas. Och de 23 boende borde enligt lagen vara utflyttade till egna hem. Men det är fullsatt i solstolarna på D-villans terass. Det är 25 grader fast det bara är april. Vid varje husknut blommar rabatterna. Erik, 76, i blåbyxor med hängslen och keps, påtar försiktigt med händerna i jordgubbslandet. Han missar inte ett maskrosblad, inte en grästuva. Erik är utvecklingsstörd, döv och blind. Hela sitt vuxna liv har han bott på Annetorpshemmet. Här känner han varje kantsten, varje rabatt och planta. Vårdaren Anna Alm pratar med Erik genom att teckna med sin hand i hans. Erik skrattar: – Jag tycker bäst om rosorna, säger han. Tove Klette beundrar Erik när han smyger balansgång längs husknuten, kryssar i landet utan att nudda en enda av de sköra plantorna och hittar hinken med ogräs. Tove Klette är folkpartistiskt kommunalråd med ansvar för vård och omsorg i Lund.Här på Annetorp är den goda lagen om avvecklingen av Sveriges vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda bara dum, anser hon. Den mänskliga lagstiftningen om ett eget hem ute i samhället bara omänsklig. För hur många år skulle det ta Erik att hitta på egen hand i ett nytt bostadsområde? Skulle han någonsin hitta? – Lagen är en katastrof för dem som bor här, säger Tove Klette. Hon tänker inte flytta en enda av människorna från Annetorps vårdhem. Om de inte själva vill förstås. Och det vill ingen. Britta myser i favoritfåtöljen i sitt privata rum med antik kommod och mjukisdjur på sängen, med örat tätt intill transistorradion. Britta är förståndshandikappad och blind och talar ett eget språk, ohörbart för den som är ovan. Vårdaren Karin Thell förstår, efter 25 år på hemmet talar hon varje boendes alldeles egna språk. – Jag tycker mycket om radio, säger Britta. – Och jag älskar talböcker. Den lilla kvinnan med vit, lurvig kalufs får på sig vinterkappan med hjälp och tassar försiktigt i skarp vårsol längs ledstänger av rep som omgärdar husen i Annetorp. En kort stump har hon lärt sig att gå alldeles själv. Annetorp har varit hennes hem sedan 1930-talet. Hon vill inte höra talas om någon flytt.Hon har kanske en chans att bo kvar. Det beror på hur snävt Socialstyrelsen tolkar lagen. ”Enligt propositionen till avvecklingslagen (SFS 96/97:156) kan det endast för personer, vars ålder betydligt överstiger pensionsåldern, finnas skäl till att ta hänsyn till deras vilja att inte behöva flytta.” Direktör Leif Näfver, chef för handikappfrågorna vid Socialstyrelsen har sagt att inte ens 70-åringar kommer på fråga för dispens från lagstiftningen. Britta är 74 år. Marianne som bor i hörnrummet lite längre bort i Brittas korridor är 59 år. Hon kommer inte undan lagstiftningen som ska ge psykiskt handikappade rättigheten till ett bättre och eget liv i samhället. I verkligheten betyder det ungefär en egen tvårummare med kök och toalett i något hyreshus bland andra i samhället. Så lyder lagen. Där står däremot inget alls om vad Marianne tycker är ett eget och bättre liv. Trots att de fyra villorna i Annetorp byggts om med pentry och egna badrum till varje rum är de inte fullvärdiga som bostäder. De liknar allt för mycket en institution och saknar integration i samhället, anser socialstyrelsen. Hyreshusen tvärs över gatan och den stora tennishallen runt husknuten med tusentals besökare varje vecka räknas inte. Marianne ser inte lagstiftningen som den rättighet Socialstyrelsen vill ge henne. Tvärtom. Efter 42 år på Annetorp vill hon inte flytta. Hon är förståndshandikappad och blind men med åren har hon blivit en fena på att promenera mellan möbler och väggar i A-villan helt utan hjälp. Utanför dörren, i en egen lägenhet i ett nytt bostadsområde är hon förlorad utan ständig ledsagning. Karin Thell undrar hur ofta de gamla egentligen skulle få komma ut om de tvingades att flytta till egna lägenheter. Och vem skulle hälsa på? – Marianne har ingen anhörig i livet, säger Karin Thell. I A-villan har Britta, Dagmar, Lars-Gösta, Linnea och Herbert blivit Mariannes familj. Efter decennier tillsammans förstår de varandras läten, rörelser och mummel, språk obegripliga för den utomstående. På kvällarna umgås de i allrummet och Marianne brukar spela munspel för de andra.
– Marianne är glad och social, hon gillar att umgås. Men rutinerna och tryggheten här är en förutsättning, säger Karin Thell. Tove Klette hittar inte ord för att beskriva hur bedrövlig hon upplever Socialstyrelsens människosyn. – Det är något slags myndighetsraseri, säger hon. – Hur kan man strunta i att bry sig om de här människornas vilja? säger hon. Av de 23 boende är det nio personer vars ålder inte ”betydligt överstiger pensionsåldern” som Socialstyrelsen vill flytta från Annetorp mot deras vilja och med stöd av lagen. Tove Klette säger att det aldrig får ske. – Det är så dumt. Jag tänker inte flytta någon som har bott här i 40 år och som inte har en chans att anpassa sig till livet i en tvårummare på femte våningen i ett nytt bostadsområde.– Jag lovar att de som vill ska få bo kvar här till livets slut, säger Tove Klette. 
Socialstyrelsen anklagar dig för lagtrots och menar att ni haft 15 år på er att avveckla vårdhemmet, varför har det inte skett?– Det spelar ingen roll om de ger oss fem år till. Poängen är att vi respekterar individens vilja att bo kvar.
Men är inte lagen ganska bra?– Jag ser att det finns en vision och vilja att integrera de här människorna i samhället. Men det är fel att tro att det finns en enda lösning som passar alla. Jag kan inte se att det här boendet har de negativa aspekter som Socialstyrelsen menar. Husen ligger intill vanliga hyreshus där det finns gator och tennishall. De här människorna kommer inte att bli lyckligare av att få ett eget kök som de ändå aldrig kommer att använda själva, säger hon. Direktör Leif Näfver vid Socialstyrelsen anser att kommunernas agerande är upprörande. I en skarpt formulerad skrivelse har han vänt sig till regeringen för att få kommunerna att följa lagen: – Det är ett rent lagtrots, huvudmännen har haft 15 år på sig att planera för avvecklingen. Det är anmärkningsvärt att inget har gjorts under alla dessa år, säger han. Leif Näfver hänvisar till Socialstyrelsens egna utvärderingar som visar att utflyttningen gett psykiskt handikappade ökad livskvalitet.
Varför får inte de som vill bo kvar?– Man har gjort undantag för åldriga personer som bott länge på vårdhem, men riksdagen har beslutat om förändringen som är en rättighet att få leva som alla andra i samhället i stället för på institution.
Men de som inte vill flytta?– Vår undersökning visar att de som i god tid får se alternativen har en annan inställning. Att fråga nu går ju inte, men man har ju haft 15 år på sig.
Men lagen finns ju till för människorna?– Ja.
Och människorna vill ju inte flytta från vårdhemmet. Måste man inte ta hänsyn till det då?– Riksdagen har beslutat att vårdhemmen ska avvecklas och den lagen har vi att rätta oss efter.
Vad ska ni göra med kommunerna som vägrar att följa lagen?– Vi har vänt oss till regeringen och sagt att vi har gjort vad som legat i vårt uppdrag. Det krävs en lagändring för att kunna utöva sanktioner mot kommunerna.
Men regeringen kan också bestämma att låta människorna som vill bo kvar på vårdhemmen?– Det är upp till regeringen.
Fyra kommuner trotsar lagen
Socialstyrelsen anklagar fyra kommuner för lagtrots. Förutom Lund gäller det Göteborg, Skellefteå och Sundsvall.
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
Göteborg, Styrsö