  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Christer Pettersson ringde och väckte mig tidigt i går morse. Han lät förhållandevis, men inte helt, nykter: – Jag befinner mig hemma hos en kille som heter Tommy, sa han. Det är i Norrviken. Tommy har den egenskapen att han är helt förlamad... I lägenheten fanns också Petterssons ”Lilla ängel”. Hon bodde där. Pettersson – som nyligen härbärgerade i ett källarförråd – bodde inte hos Tommy. – Nej, för fan, jag bara vistas här. Ja....vistas! Det är en av de mest välordnade lägenheter jag sett någon gång, med signerade tavlor på väggarna. Pettersson ville ha dit tv-kameror, sa han. Eftersom hemtjänsten hade protesterat mot att han befann sig i lägenheten. Han sa att de som kom från hemtjänsten hade vägrat jobba när han var där. Och att det var han och ”ängeln” som skötte Tommy nu. Tommy hade varit timmerman innan han blev sjuk och förlamad. En gammal kis från Norrviken. – Vi vänder honom och torkar honom och sköter liggsåren och ger honom mat intravenöst. Vänta får du säga hej till Tommy... Pettersson kopplade på högtalartelefonen och jag talade lite med Tommy. Det lät som om han var med på noterna. Pettersson kopplade tillbaka till den vanliga luren igen och fortsatte klaga på hemtjänsten. – Nattpersonalen kommer hit, men dagpersonalen bara bråkar. Jag anser att de ska följa lagen! Jag gnuggade ögonen ordentligt där jag låg i sängen med luren klämd mot kudden. Hade mannen blivit legalist? Och trots att han varit en hejare med kanylerna så tvivlade jag lite på att han matat sin förlamade vän intravenöst. Om det varit sant så hade det varit alarmerande. Det visade sig senare att Tommy fick föda via en sond till magsäcken.– Hur mår Tommy egentligen, frågade jag. – Han ligger stand by, sa Pettersson. Ska jag vara riktigt ärlig så tvivlade jag en aning på att den före detta misstänkte Palmemördaren förvandlats till en ömmande sjukvårdare. Han fortsatte emellertid att berätta att han hjälpt Tommy att ta ut pengar på banken och sa: – När Tommy ska skriva fullmakt så måste man föra hans hand med pennan. Det säger lagen! Vid det laget började jag vakna och satte mig upp i sängen. De hade haft fyllekalas hemma hos Tommy, inget tvivel om saken. Men Pettersson förnekade det bestämt. – Nej, nej, nej. Jag har tillfört den här lägenheten lugn och ro! – Okej, sa jag, lugn och ro var orden, du har säkert tillfört lugn och ro. Jag ringer senare så klarar vi ut det här. Hemtjänsten i Norrviken sa att de hade varit hemma hos Tommy varenda gång som de skulle. Var fjärde timme. Och jag trodde dem stenhårt. Men det verkade inte ha varit helt okomplicerat att sköta jobbet. Områdeschefen lät bekymrad, men imponerande diplomatisk när hon sa: – Det har varit en del festligheter med många personer. Vi gör så gott vi kan utifrån omständigheterna, men det kan vara knepigt ibland. På eftermiddagen ringde jag ”ängeln”. Pettersson har suttit inne en gång för att han murade igen ansiktet på henne och en annan gång för att han stack en bordskniv i hennes ena skinka. – Christer har faktiskt lugnat sig lite, sa hon. Vi är som syskon, han och jag. Men hemtjänsten städar dåligt här. Varför hon inte kunde städa själv om hon bodde där gick hon inte in på. Pettersson hade avvikit från sin tillfälliga tjänst som handikappvårdare hos Tommy någon gång efter lunch. ”Ängeln” visste inte var han befann sig. Man vet ju aldrig med honom, sa hon. Nej, man gör inte det.Sent i går kväll ringde han igen, förhållandevis, men inte totalt, packad. – Myndigheterna är bara avundsjuka på andra människor som har parties och mår bra, sa han. Och jo...de från hemtjänsten hade kanske varit där i alla fall, fast han och de andra hade varit fulla och sovit i så fall. – Jag hade den känslan när jag drog, sa Pettersson. Men en annan gång på påskafton, när jag blev bjuden på middag av Långa Maria, då blev det ett jävla bråk, det var en som ringde hela natten på en telefonsvarare och sa att hon skulle skära fittan av Långa Maria, så jag kunde inte sova mellan tre och sex, den värsta tiden... Han befann sig på natthärbärget Ugglan på Fleminggatan och skrek, bort från luren till någon som stod i närheten: – Vilket nummer på Fleminggatan? Är det 114...nähä, 115. Och så i luren: Ja, de kör ut en härifrån klockan sju i morgon. – Vi hörs, Christer, sa jag. – Alla gånger, snabba papper. Hej! 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
