Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
ONSDAG 12 APRIL 2000
 
 

Text: Anita Goldman
Tyck till om Anita Goldmans kolumn
Nu har de döda också berövats sin värdighet
Det finns människor med hjärtan av sten och det finns stenar med människohjärtan”.
   Jag påminner mig refrängen till en känd israelisk sång när jag läser i måndagens tidningar att den judiska gravplatsen i Malmö vandaliserats. 156 gravstenar hittades på söndagen omkullvräkta. Det är femte gången på fem år som detta har skett och två gånger har man försökt starta en brand på den nya judiska begravningsplatsen i Malmö.
  Kanske skulle jag inte reagerat – ”det är bara stenar, ingen människa har kommit till skada” – om inte stora delar av min släkt låg begraven där. Då får stenarna liv, blir till just det som gravstenar är till för. De står där som en påminnelse om de människohjärtan som en gång slagit av glädje och av sorg. De upprättar en identitet, en värdighet åt en död människa. Ett minne.
  För, och jag tror det är ett afrikanskt uttryck, det finns död och död-död. Död är när en människas hjärta slutar slå. Död-död är när man slutar att minnas henne.
  
Jag minns några av människorna på Malmös judiska begravningsplats:
  Min farfar begraven, Tobias Goldman som föddes i Lund den 1 januari 1880. Hans pappa,Jehoshua hade invandrat från Östeuropa som ung man. Åtta barn födde Dina honom och min farfar och hans bröder blev gårdfarihandlare och åkte runt med häst och vagn i hela Sverige. Han fick inte tillfälle att studera, men hans intellektuella nyfikenhet var enorm, nästan pendantisk. ”Räkna upp Sveriges kungar, börja med Gustav Vasa”, kunde han ryta åt mig, när jag som liten förskräckt stod framför honom i den mörka våningen på Kungsgatan i Malmö. Han talade fin gammaldags svenska, åt svensk kokt fisk och blev specialist på svenska antikviteter. När han gift sig med Anna Grünewald – som ligger begravd bredvid honom – lärde han sig också det mesta om den tidens moderna svenska konst, genom svågern Isaac.
  
Min far, Julius Goldman, växte upp i det auktoritära 20- tals och 30-tals- Malmö. På den tiden var mycket Förbjudet, förbudsskyltarna fanns överallt och till min far talade de extra tydligt. För i Malmö suddade man ut b:et; För juden stod det. För juden! På den tiden kunde läraren svara, när pappa under en skrivning klagade över att det var för varmt vid fönsterplatsen: ”Goldman som har vandrat i öknen i 40 år skall väl inte klaga över lite vårvärme!” På den tiden var lärarna på Malmö Allmänna Läroverk tyskvänliga och när pappa sålde Ture Nermans antinazistiska tidning ”Trots Allt!” på skolgården, kallades farfar upp till rektor Persson och blev ”rekommenderad” att ta pojken ur skolan.
  Pappa flyttade till Spyken i Lund, men där ritade kamraterna hakkors på hans skolbänk. Efter studenten gjorde pappa sin värnplikt på Gotland som en del av den svenska Beredskapen. Men vad Sverige egentligen beredde sig på, var inte självklart för den unge soldaten. Av mosaisk härkomst, som man sa på den tiden.

En släkting ringer och försäkrar att familjens gravstenar inte härjats. Utan istället de mindre gravstenarna, de som den judiska församlingen i Malmö reste över de judar som vacklade ut ur de vita bussarna 1945, utmärglade till kropp och med själarna svultna på mänsklighet. De som var menade att dö-dödas. Förintas. Berövas inte bara livet, utan sin värdighet och sin historia. Och någonstans i Malmötrakten finns de som anser att de skall dö-dö. Igen. För vem finns kvar att berätta deras sorg och glädje och egenheter?

De har redan förintats, men nu har de också berövats sin värdighet. Stenen som säger att här fanns en människa, ett hjärta som klappade, ett liv. Här fanns någon som hade ett namn. För, som den israeliska poeten Zelda skriver, ”alla har ett namn/ givet till honom av Gud/och givet till honom av hans föräldrar/givet till honom av hans synder/och givet till honom av hans längtan/Alla har ett namn/givet till honom av hans fiender/och givet till honom av hans kärlek/ givet till honom av hans blindhet/och av havet/och givet till honom av hans död.”


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER