|
|
|
|
|
Skulle ni vilja resa till Nordpolen? Naturligtvis inte.
Göran Kropps och Ola Skinnarmos färd mot Nordpolen har inte, som gamla tiders polarfärder, något vetenskapligt intresse. Inte heller inmutar de territorier av politiska skäl.
Heroism och tragedier har en helt annan dimension. Nu läser jag om en galning som håller på att ro från Nya Zeeland till Kap Horn. En annan knäppgök är i färd med att rida från Panama till Eldslandet. Någon får för sig att cykla genom Asien. Ensamseglare på oceanerna är väl mänskligt att döma tokiga, eller blir det, och det säger de ibland själva. Bergsklättring framstår för mig som sanslöst, för att inte tala om frivillig fallskärmshoppning. Ändå har jag faktiskt intresserat mig för en hel del äventyrliga företag. I min ungdom läste jag åtskilligt om de stora sjöfararna, t ex Magellan, den förste vars expedition seglade jorden runt, James Cook naturligtvis, som tog stora risker, och andra sällsamma figurer. Sådant kan jag läsa om fortfarande. Son ung befälhavare i den tremastade barken ”Otago” begärde Joseph Conrad av rederiet att från Sidney få gå inte den vanliga vägen söder om Australien, genom Bass-sundet, utan den farliga nordliga vägen genom Torres-sundet. Det var riskfyllt, han såg vrak som gått på korallrev, och han gjorde egna mätningar för att skissera ett sjökort i den outmärkta leden. De första flygningarna över Atlanten var förstås fantasieggande, även om jag tycker det var lika märkligt när de första knastrande telegrafljuden avlyssnades.
Sådant var i någon mening framsteg. Men nu åker man skidor till Nordpolen fast det är lätt att ta sig dit med flygplan eller, något mer arbetsamt, med isbrytare. Den mest knäppa figur jag minns från senare år var en dårfink som under en hel sommar befann sig på toppen av ett torn på Gröna Lund. Ett sommarjobb som pelarhelgon. Folk kunde ringa till honom nerifrån mot en viss avgift. Det stod i tidningen att de flesta frågade hur han gjorde när han pissade och sket och han berättade hela sommaren om en burk som firades ner. Mot slutet räknade en reporter de tomma whisky-flaskorna. Så här berättar Frans G Bengtsson, om jag får citera denne hjältedyrkare på nytt, om expeditioner med humanistiska syften eller åtminstone någon form av genuin nyfikenhet: ”De gå till Ur i Kaldéen och komma med lertavlor och sumeriskt bohag, till Påskön och komma med fotograferade stenstoder, till Yucatan och komma med berättelser om nyupptäckta Mayastäder; de komma från Malacka med fjärilar och orkidéer, från Salomonöarna med jätteråttor, totempålar och rökta människohuvuden, från Kinas innandömen med nya Rhodondendron-arter, från Nepals kloster med buddhistiska sanskritmanuskript.”
Nu, i vår tidsålder, har de ingenting, absolut ingenting, med sig tillbaka. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
De drar iväg mot Nordpolen utan annan mening än att uppmärksammas i medierna. Därvidlag räknar de fullständigt rätt, eftersom mediernas köpare av för mig okänd anledning är alldeles oerhört intresserade.